Aftonbladet – 13 mars 1847, sida 2

vänta — de femhundratu ... Nej! aldrig! Du skall aldrig blifva San Giustos! Torka bor! dina tårar, flicka. Min far — min gode, älskade, hulde, barmhertige far. Jag välsignar dig för de ordenb I fullt raseri lemnade hertigen rummet; när han gick igenom galleriet, blef han varse markisen, som just red in genom slottsporten.. Han stadnade ett ögonblick, sedan återvände han till bibliotheket för att hemta sig. Snart inträdde markisen, såsom vanligt, utan att hans ankomst tillkännagafs förut. Han var en man med simpelt utseende, fet och något under medelmåttig storlek; utom hans skarpa och oroliga blick fanns der icke ett enda drag i hans ansigte, som fäste uppmärksamheten. Han var fullt ut lika så fri från alla upphöjda egenskaper som hertigen; likväl var hans gudlöshet i många afseenden af olika slag. Den var icke sammanväfd af girighet, men dess elementer voro derföre icke mindre låga. Han älskade guldet, men icke för dess egen skull, han älskade det derföre, att intet annat kunde gifva näring åt hans utsväfningar. Vin och qvinnor dyrkade han — det bästa slaget af det första, och det sämsta af det sednare. Driffjädern till hans frieri till Isabella var icke kärlek — ingenting, som är värdigt det namnet, oroade honom någonsin; men det var en önskan att förena sig med det på anor rikaste blod i Sicilien, för att dexigenom kunna gifva sin köpta titel förökad glans. Hans maskerader voro af det mest lysande slag; men ingen bland de mer förfinade sicilianarne besökte dem, och det förmältes, att personer med ganska tvetydigt rykte tillätos att vara närvarande der. Hans dryckeskalas voro omtalta för förträffliga och sällsynta viner, den bästa musik och andra njutningar, alltid gifna med den mest makalösa prakt; likväl bivistades de aldrig af män, som värderade sitt goda namn, och markisen nödsakades välja sitt sällskap bland teatrernes, spelklubbarnes och kappränningarnes alldagliga besökare. Med några af markisens enskilda handlingar, genom hvilka detta öfver