som kan hända — ehuru jag för det närvarande icke ser någon särskild orsak till oro. Himmel! Jag är sannerligen bedröfvad. Rid på, min gosse. Måtte den heliga jungfrun bevara er! Framåt red han så fort som hans eldiga gångare kunde föra honom, Just som han skulle iuträda i Palermo, frågade en man, som äfven red, mycket artigt, om någon ovanlig händelse inträffat på Casa dei Pazzi. Allan svarade, alt ett ungt fruntimmer häftigt insjuknat, och att han nu skulle söka rätt få grefvens läkare. Huru lyckligt, att jag har träffat er, signor!n utropade den andre. Doktorn och jag hafva just nyss åtskiljts. Han har gått ned till Marina och är i närvarande stund säkert ombord på fartyget, som ligger för ankar i vikenm. Jag tror att han hade något att tala vid fältskärn Allan tackade honom och vände snabbt till nästa gata, som förde till Marima. När han kommit dit, förvånades han att finna samme ryttare, han lemnat i staden före sig der. Ni måste hafva ridit fort, signor,, sade han till honom. Mycket häftigt, svarade den andre med ett eget leende. Jag tror, att jag nödgas gå ombord på Florence. Den här båten är min, signor, Mitt folk skall ro oss ut. Jag hörde nyss, att doktor (riovanni for med kapten i hans ggg. Allan tackade än en gång främlingen, öfverlemnade sin häst åt en fiskare, som stod honom nära, och steg i båten. Inom tio minuter voro de ombord. Kaptenen bhjelpte Allan att stiga upp i skeppet. Han befann sig nu på däcket af ett stort fartyg. När han såg båten, i hvilken ban bade färdats, sätta af igen med främlingen, som styrde, blef han något förbluffad. Kaptenen frågade om han önskade att tala med doktorn, och, när han fålt ett jakande svar, visade han vägen ned till kajut-trappan.