UML tillfälle dertill, frågade han, om hon ville spat sera med honom i orange-alleen. Hon sam tyckte gerna och tog hans arm med den ljufv: förtrolighet, som en bekräftad tillgifvenhet all: tid medför. Tysta gingo de framåt. I börjar fäste Isabella ingen uppmärksamhei vid sin kam: rats stumhet, emedan hon tänkte, alt Leila: öde tungt tryckte på hans sinne, såsom de gjorde på hennes eget. Slutligen försökte hor att göra en skämtande hänsyftning på bans munk: lika svårmodighet, såsom hennes uttryck kan ske kan öfversättas. Han svarade ingenting men tog betänksamt morgontidningen ur fickan vek upp den och visade den förutnämnda paragrafen. Isabella, som troligtvis förväntade något lustigt infall, betraktade honom skälmaktigt och tog tidningen i sin hand. Hon liste raderna — uppgaf ett genomträngande rop — och svimmade. Allan bar henne till en bänk. som stod nära dem, baddade hennes tinningal med vatten från ån, som rann vid deras fötter och hon kom sig småningom. Men, ack! Hur blek! Hennes egen fader skulle knappast hafva igenkänt arftagarinnan till Calenghi. Hor blef mer och mer likblek; Allan mer och me ängslig. Han nästan bar benne till slottet. Dej egnades henhe all möjlig uppmärksamhet. Gre! ven var högst bekymrad. Hans läkare hade ungefär för en timma sedan gått till staden och Isabella hotades verkligen af en allvarsan sjukdom. Hon kände sig plågad af svindel och var ur stånd att fördraga dagsljuset. Hvad skulle man göra? Allan föreslog att hemta doktorn och grefven antog förslaget utan tvekan. Er häst blef genast framförd. Hör, San Clare, sade grefven när den bedröfvade ynglingen sau sig i sadeln, om ni icke finner afståndet allt för stort, skulle ni göra mig en stor tjenst on ni ville, sedan ni skickat af vår medikus, gör lett besök i slottet på Pelegrino och föra herti igen hem med er. Vi kunna ieke veta hva