— skap, skulle berätta er hvad som rörde hennes kärleksaffärer ?, Jag blir tokig,, sade Allan käftigt. Blif icke. det, min kära vän, svarade grefven. Ol, utropade Allan med ångest. pP. Q.n, invände grefven i extas. Ursäkta mig, signor sade den förre i det han steg upp för att lemna rummet. pDet kan jag icken, svarade den sednare och ställde sig med ryggen mot dörren. Signor! utropade Allan förvånad, men blef till hälften förstenad, när grefven blidkade bhonom genom följande ord: San Clare, jag är förvånad att finna ert intresse för Isabella af djupare natur än vanlig vänskap, Marquis di San Giusto är icke något helgon, såvida icke ryktet grymt baktalar bonom. Jag har alltid ansett Isabella som min dotter. Sök att vinna hennes tillgifvenhet, att erhålla hennes samtycke; gå sedan till hertigen, hennes far, och säg honom, att ni är grefve Artonis adopterade son — att ni under hans lifstid skall äga en ränta af fem tusen rdr bko — att ni efter hans död får ärfva: ett hundra tusen, tillika med hans titel — och att ni nödgas underkasta Hans Höghets betänkande dessa facta af den innerliga önskan att erhålla hans dotters hand., Signor!, ropade Allan och fattade den gamle mannens båda händer, på hvilka de strömmande tårarne föllo likt ett störtregn. — Nei, min far, milt hjerta är för fullt för att kunna tala. — Gör ingenting, min gosse. Spar edra ider till ert vigtiga samtal med Isabella. Hon kommer nog hit i dag, som vanligt. Jug tror icke, att hon bryr sig om marquisen. I vanlig tid anlände Isabella, Hon tycktes vara vid godt lynne, ehuru många sorgliga tankar korsade hennes sinne, när hon fick höra Leilas förökade symptomer af andligt och kropps ligt försvagande. Så snart som Allan kunde fi