Aftonbladet – 12 mars 1847, sida 2

I men de vilja det såsom en organisk folkenhet, ej som en sammankedjad och blindt lydande hop. Denna önskan, denna vilja, blir dag från dag mera bestämd i Tyskland; den uppstår år från år allt klarare för sig sjelf och förvandlar sig till en allmän nationaltanke, ounderkuflig, och slutligen äfven till sina verkningar oemotståndlig. Det närmast för handen liggande faktiska substrat, hvarpå denna stora, tyska nationaltanke agerar, är den redan 4845 af Fredrik Wilhelm HI utlofvade konstitutionen. Hr Heinzen visar punkt för punkt, att detta konstitutionslöfte varit, är och måste komma att I blifva i grund illusoriskt. Att det icke gått i I verket ännu 4843, då hans-skrift utgafs, vet Iman; men satt saken äfven efter d. 3 Febr. 14847 på det hela står på samma punkt, märIker man tydligt ju mer man fördjupar sig i paTtenternas innehåll, som egentligen blott går ut I på, att afpressa folkombuden den nödiga sanktionen af statsskulden, men ingalunda, att till motsvarighet deremot medgifva dem konstitutionella rättigheter till kontroll öfver statsmedTlens anvåndande, eller, öfverhufvud, den ringaste politiska makt. Hr Heinzen ger imedlertid hela ämnet en Iny utsigt då han visar, att sjelfva det negativa i konstitutionsfrågans lösning (d. v. s. PreussiIska monarkens försummelse att uppfylla sin faders Ord) gifvit folket en betydlig politisk och I moralisk öfvervigt, som förr eller sednare måIste leda till stora följder. Han säger: Det kungliga ordets (Fredrik Wilhelm III:s) Jtllbakasättande har i sednaste tider i formlig I kriminalistisk mening tagits till protokolls i allTmänna opinionen; och Preussiska regeringen Thar -derigenom blifvit satt i mycken förlägenIhet. Ty gaf hon, trots sina suveränitetsförI klaringar, efter för det moraliska tvång, som tåg i nämnde inprotokollering, så tillstod hon med detsamma, att hon behöft uppmanas till len pligt, och inrymde dermed folkandan ett betydligt. politiskt öfvertag; erkände hon, åter, icke detta tvång, följaktligen, lät hon sig förgäfves uppmanas till en pligt, så bibehöll hon väl, till skenet sin maktfullkomlighet, men gaf i selfva verket i inre måtto folkandan en ännu I betydligare moralisk öfvervigt. ) Det kungliga ordet har således, genom at licke uppfyllas, -ej. gjort regeringen den påräkI nade tjensten, men tvertom just i denna negaI tiva ställning tjenat folket. Detkungliga ordet Ihar förvandlats till ett svärd i folkmaktens hand. IT Att numera fordra dess förverkligande i blott dess första mening vore, säger författaren, en dårskap, isynnerhet (då man — med icke-uppfyllandet i sin hand — nu kän och måste stegra lanspråken. Det kommer visserligen alltid ännu an på en:så kallad tidsenlig författning; men I det hänger också mycket på den likaså tidsenliga omständigheten, att det blir Folket, som tillkämpar sig den. Hufvudsaken är, att man nu icke vidare oktrojerar. Preussiska regeringens politik har blifvit så rådvill och i inre men ng maktlös, att den äfven i fredstider icke Jänge kan motstå folkets grundade:och rättmätiga anspråk. Med sitt närvarande system komMer den hvarken fram eller tillbaka. Den måste gfva sitt system till offer åt folket. Skall den göra det frivilligt? Sådant vore dårskap att tro. Den skall gifva intet. annat än hvad den måste; men att den måste. gifva, har den redan i bisaker visat tillräckligt. Trots allt talande om sina: besluts oafbängighet, hvarpå ingenting :kon imponera 0. s. v., är man lika viss som på omvexlingen af dag och natt, att hvarje eftergift, regeringen gör, endast är ofrivillig: är. en-genom den vaknande folkandan aftvungen. Vid detta koncederande söker hon väl för sitt system rädda hvad hon kan; men äfven hoppet härom skall hon uppgifva, om folkandan vet att begagna sig af regeringens förlägenhet och visar fasthet och följdrätthet. Saken utgör, såsom allt motstånd i vår tid, blott ett förtvifladt nödvärn, hvilket blir Nederlag, så fort förhållandet hunnit tillräckligt afslöjas. Den tid skall komma, då regeringen gerna skulle önska att kunna påtvinga folket uppfyllandet af sitt gamla könstitutionslöfte; men hvaruti det då blir för sent att inlåta sig. Tvenne makter finnas nemligen, som skola göra ett för att motstå regeringen, och hvilkas förenade opposition kan föreskrifva henne lagar; det är: Preussarnes allmänna anda, och de konstitutionellt sinnade Tyskarnes ande. Sammanfatta vi. allt, finna vij tydligen följande: . 4:o Preussiska -regeringspolitiken är afgjordt och oåterkalleligt emot hvarje konstitution, som i folkets hand kunde lägga någon makt öfver henne sjelf; och att hoppas på ett frivilligt begifvande till en sådan konstitution, är den största dårskap. 2:o Regeringen handlar af denna naturliga vedervilja icke blott till följe af sina absolutistiska grundsatser, i och för sig, utan framför allt emedan hon umgås med planer på ett all mänt tyskt öfverherrskap. 5:0 Preussiska Folket kan och får icke medgifva denna politik, dels emedan det derigenom skulle begå förräderi emot förnuftet och sin naturliga rätt; dels föröfva ett sådant emot det öfriga Tyskland. — 4:0 Det måste således allt klarare och mera afgjordt inses, att en oförenlig motsägelse, ett oöfverstigligt svalg, befinner sig emellan PreusRR LL uar Ao