Aftonbladet – 11 mars 1847, sida 3

UU Isabella blef litet orolig; men Leila var förtjust. Hennes vilda ande, som under några månader varit frsänkt i en jemn tankfullhet, tycktes på en gång ånyo brusa i hennes hjerna. Hon försökte att hoppa i sjön; Allan höll henne qvar. Men när han ett ögonblick lemnade henne med den uppskrämda Isabella, för att ordna seslen, befriade hon sig ifrån det svaga fasthållandet och kastade sig öfver bord. En sekund stod den unge mannen stelnad af fasa, sedan förde han, utan att ystra ett ord i detta förfärligt kritiska ögonblick, Isabellas hand till styret och störtade, likt en blixtstråle, i det rasande elem ntet. Leila fördes upp på en våg, hon uppgaf etw högt rop och sjönk igen. Allan såg henne och dykade efter — nästa ögonblick voro begge på ytan. Han fattade tag i hennes arm. Slupen var nu mer än hundra alnar från det stället, oaktadt Isabellas ansträngning vid styret. Simmaren kämpade så som män kömpa. Leila hängde nu i vattnet som dit liflöst ting. Ännu besegrade han de upproriska böljorna. De sjunka tillsammans! Slupen bar vändt och ilar flygande fram till det ställe, der de hafva försvunnit! De höjas än en gång! O! hvad blodet strömmar till Isabellas hjerta, när hon kastar tåget till dem! Allan griper det — ännu håller han den liflösa vansinniga! De äro ombord! (Forts. följer.) öl — a