Aftonbladet – 11 mars 1847, sida 1

hvar och en oinvigd ofattliga äktenskapliga sällhet. Nu väntar läsaren säkert icke någon beskrifning öfver det, som är omöjligt att boskrifva. Har han sjelf älskat, så känner han kärleken; har han det icke, så anbealles han här att knäppa sin rock, häftigt sätta på sig sin hatt och, med utseende af en man, som tagit ett fast och oföränderligt beslut, hals öfver hufvud störta sig in uti densamma. Om han icke återvänder som en förändrad man, skola vi äta upp våra ord och papperet, på hvilket de äro skrifna. Kanske det vore tjenligt att, medan ämnet ligger för oss, visa några af de kännemärken, på hvilka experimentalisten må kunna känna, om han hoppat i rätta diket. De äro dessa: Ett beständigt surrande i öronen, liksom en ung bisvärm hölle på att upplyfta en honungskaka på öron-trumhinnan; — en stark och oförklarlig håg att slå ned lampposter, 0bekymrad om egenskaperna äro af bättre eller sämre slag; — en sorts ljuflig och sjudande flytbarhet kring hjertat, liksom det simmade i sockerdricka; — och en sammanpressad förening af förmögenheterna, känslorna och viljan kring ett enda föremål — och detta enda föremål, en gvinna! Tänk väl derpå. Hvem skulle kunna göra en fullkomlig teckning öfver en suck, i en mening af ord, sammansatt af punkter, kolon, semikolon, kommata och andra torra grammatikaliska detaljer? Det skulle vara som att försöka forma en varm bakelse på isen. Det vissa är, att det icke kunde ske. Och sjelfva tanken att meddela detta, det mest eteriska af allt psykologiskt något — detta, af allt flyktigt, det svåraste att fånga — detta, af allt lekfullt, det mest. ohejdbara — nemligen, ett leende — är narraktig, obeskrifligt, ostridigt narraktig. Sedan vi yttrat så mycket, för att befria oss från nödvändigheten att försöka ställa inför all