Aftonbladet – 10 mars 1847, sida 3

Vid solens: nedgång öfverlemnade jag bruden till hennes svit; men det var mcd svårighet jag kunde hålla mig sj-lf borta. Den följande dagen knackade jag på hennes dörr; men hon vägrades att. se-mig. Den nästkommande och den derefter kunde jag icke: heller slippa in, utsn att betjena mig af min myndighet. Den fjerde morgonen fick jag slutligen tillåtelse att kommas ins -Hon hade återtagit: sin vanliga klädsel och var sorgsen, lugn och stilla. Hon talade litet, men tycktes förlorad i tankar. Hon har aldrig talat derom sedan: Hennes sinne har nära på återålt sin spänstighet; men hennes mnne är förvirradt. Jag tror; att hon kommer ihåg sin sjukdom och dess besynnerliga följder endast såsom en orölig dröm: I lifvets alla vanliga affärer tyckes hon vara fullkoml:gt klok, och jag, rider, dagligen ut med henne. S-! Hon kommer just nu 1 alleen der, ino ett ögonblick skall hon vara när: oss; och j kunnen då sjelfve dömma om jag öfverdrifvit hennes skönhet. Ett ungt fruntimmer, som ganska ofta rider ut från sladen, för att tillbringa dagen hos sin barndomsvän, ärisällskap med henne. De äro. hvarandra. mycket tillgifna. Drieken ur edert viny mina herrar, så skola vi sedan möta fruntimmerna. Men när dessa sågo främlingar med grefven, vände de åt eba sidan på en korsstig, och Allan började frukta, att han skulle förlora det nöjet att få se en så utmärkt skönhet, när gref-ven sålunda fortor: vAh! Jag scr, attde hafva undvikit oss. Låtom Oss gå fram till venster, mina herrar, och vi skola möta dem vid hörnet. Så skygga de flickorna ärol, : De gingo till venster; de mötte fruntimmerna. Grekinnan var fullkomligt hvad kon hade blifvit beskrifven — ce sällsynt uppenbarelse af skönhet, och hennes vän Var — var — var — (hvarföre skall den halkande gåspennan. blifva upprörd? Är det af sympathi :ör stackars Allan?) — hennes vän var Isabella di Calenghi! (Forts. följer.) 1