Aftonbladet – 10 mars 1847, sida 2

hon her legat till sängs, så att hennes lemmar iro förtynade; aldrig han hon yttrat ett ord ler gjort minsta tecken, som kunde utvisa, att hon äger medvetande om närvaron af dem, sam omgifva henne. Jag kunde icke utforska af honom om grunden till dotterns lidande var någon bjertats svikna förhoppning. Det tycktes vara ett af dessa våldsamma fall af hastig bedöfning, som nervsvaga, könslofulla sinnen äro underkastade ef:er ett vildsamt u brott af sorg, och jag börade derföre, innan jag hade sett henne, vagga mig i det sköna boppet att än en gång öppna tankens och känslans för-eglade brunnar. Vi inträdde i Palermo, gingo derigenom samt stadnade vid ett litet af vinträd omgifvet landthus, som låg vid stranden af viken, knappast en fjerdede!s mil från stadsmuren. Det var ett vackert, för en svärmande fantasi passande ställe, och på cn bädd i dess innersta rum låg en varelse med ett så poetiskt utseende, att jag aldrig, utom i mina drömmar, sett något dylikt. Hennes hufvud. hade till hufvudgärd en ymnighet af mörka lockar, som i glänsande massor föllo från Hennes panna, och med ingripande effekt upphöjde den hvita, genomskinliga blekheten i ett ansigte, som den gudomligaste mejsel knappast skulle kunna hafva afbildat i alabaster. Himmel! Huru oöfverträfflig var icke denna arma flickas skönhet! Här stadnade grefven, tillslöt ögonen och lät sitt minne för ett ögonblick sväfva kring denna bild. Vid den första blick jag kastade på hennep, återtog grifven, bad jag inom mig en bön till den heliga jungfrun, i det jag beslöt att, med hennes gudomliga bistånd, ätergifva förnuftet åt det skönaste af hennes jordiska tempel. Jag tog flickans hand, som liknade en skugga, lade den i min och utbredde de magra fingrarne, och när hon vände sitt stora, irrande öga mot mig, kände jag, att den heliga Maria hade hört min bön. Ni-skall fi se benne frisk igen, sade jag förtröstansfullt till furst Ghika. Helt och hållet öfverväldigad af sina känslor