Aftonbladet – 9 mars 1847, sida 3

mensamma egendom. Besluten att förekomma en sådan följd, var Calenghi på väg till grottan, i alsigt att tömma koppar-urnan i sina sadelpåsar och bortföra en million riksdaler banko före morgonrodnaden till sitt slottshvalf. Månan var denna natt i nedan och mörka moln sväfvade dystert omkring henne. Han spratt till för hvarje träd vid vägsidan, som hade han fruktat att få se någon hemlig fiendes fjäderbuske. Hvar finnes ett elände likt det, som alltid lefver i ett skuldbemängdt samvetes misstankar? Vid en vändning af vägen, blef han varse grottan. Nu fördubblades hans fruktan. Tänk om liket efter den mördade resenären (ty han trodde honom vara mördad) ännu låg qvar på vägen med sina kläder öfverhöljda af den kalla stelnade bloden; som flöt ur hans dödssåir? Kanske polisen hade: blifvit underrättad om den blodiga striden och höll vakt i srannskapet, för att invänta den föregifne eremitens och hans kamrats återkomst? Eller sanske San Giusto sjelf vore der? Han kunde nafva blifvit tillräckligt frisk, för att våra ute . samma ärende, som nu sysselsatte hans egna ankar — ja, kanske han till och med hölt på utt gräfva upp skatterna, och hvad skulle lå hända? Säkert skulle ingen vänlig förlikning i delta fall kunna uppstå, utan en lödsstrid, i hvilken endera parten otvifvel: ;ktigt skulle falla offer. Med dessa tankar anände han till det ställe, der det sista röfveriet olifvit begått. Den mördade mannens lik var vorta. Hade San Giusto begrafvit det? Eller nade polisen i Palermo fört bort det? Förkräckliga ovisshet! Darrande i alla leder af