Aftonbladet – 9 mars 1847, sida 3

!dersson på fråga nekat att hafva begått omförmälda våldet och påstått, det de af honom innehafda pistoler jemte öfriga saker och persedlar vore honom tillhörige, oaktadt Anders Herman Johanssons vid tillfället närvarande moder förklarat sig igenkänna såsom sin sons. egendom en del af samma persedlar och saker. Härförutan tillade vittnet August Bergsten: att Johan Andersson . jemväl inför kronolänsmannen Roth, till hvilken han från Kråkeryd afförts, nekat åtalade våldet... Efter återkomsten från Roth till Kråkeryd hade den tilltalade gått på golfvet och vridit händerna samt visat sig ledsen, utan att likväl nämna något om orsaken till sin ledsnad. Då Anders Herman och dennes moder den 40 Maj, under deras hemfärd anlände till Kråkeryd, hördes Anders Herman, som då låg i en vagn och befannhs mycket svag, uppgifva. kännetecken på en del saker, dem han vid rånstillfället förlorat, hvilka kännetecken fullkomligt träffade in på åtskilligt af det gods, Jonas Andersson innehaft och till Kråkeryd medfört. Sitt förnekande att hafva föröfvat ifrågavarande rån har Jonas Andersson, med några förändringar i sin först afgifna berättelse, ihärdigt fortsatt vid fyra på hvarandra följande ransakningstillfällen, men vid sista förhöret har omsider Jonas Andersson, under mycken ledsnad och ånger samt med förklaring, att han vid ransakningens början ämnat bekänna sitt brott, men att hans medfångar i länshäktet rådt honom att neka, gjort följande berättelse och bekännelse: Sedan Jonas Andersson för omkring två år sedan första gången sett Anders Herman Johansson; häde han under en 41846 års vår företagen utvandridg för idkande af en mindre handel, dermed Jonas Andersson plägade försörja sig sjelf och bereda Sina ännu lefvande fattiga föräldrar något understöd, ungefär fjorton dagar innan åtalade rånet skedde, sainmanträffat med Anders Herman inom Dimbo tingslag. Då begge idkade samma rörelse, beslöto de, ehuru icke närmare bekanta med hvarandra, att någon tid vandra tillsam mans. Ankomna till Forkelsryds gästgifvaregård, föresatte de sig båda, att vandra tillbaka på hemvägen åt Kråkeryd och Slältäng. Anders Herman ägde två pistoler. . Jonas Andersson önskade att för sitt nöjes skull skjuta med dessa pistoler, och för att förmå Anders Herrmån. som medhade ett litet krutförråd, att bestå deraf, tillstyrkte Jonas Andersson pistolernas laddningsunder föregifyande, att förrymda pionierer, mot hvilka sjelfförsvar torde ifrågakomma, kunde finnas i trakten, dock utan afsigt, å Jonas Anderssons sida, att genom nämnde föregifvande komma i tillfälle att öfverfalla följeslagaren. På vägen från Torkelsryd blefvo också båda pistolerna laddade, ehuru endast med löst krut. Anders Herman afsköt imedlertid sitt skott, men laddade snart ånyo med löst krut. Under tiden hade Jonas Andersson integits af hat och bitterhet till följeslagaren, derföre att denne, under deras vandring, genom kortspel ach så Kallad slantning, tillvunnit sig penningar af Jonas. Afven den ifrågavarande dagen hade så skett, cch, ehuru: Jonas Andersson flera gånger förut under deras spel förargat sig öfver sin otur och varit ond på Anders Herman, hade ondskan likväl snart gått öfver; men under deras sista nyssomnämnda vandring uppstod i detta ämne samtal och gräl, som Tortsattes med bitterhet å ömse sidor. Då ungefär en half mil af vägen emellan Torkelsryd och Kråkeryd blifvit tillryggalagd, föreslog Jonas, att de skulle vättar sig att hvila vid vägkanten. Detta förslag var cke föranledt af någon trötthet hos Jonås, utan af ans afsigt att komma i tillfälle att hämnas på Anders Herman och gifva honom stryk, så väl för let han vunnit på spel; som för grälet i anledning leraf. Någon gång hade äfven hos Jonas upptått tanken att åtkommå följeslagarens bättre föredda varulager. Tillfälle hade hittills saknats, och onas uppsåt i detta fall icke varit stadgadt. Nu ar dock Jonas svårligen förargad på följeslagaren, ch, just som denne skulle sätta sig ned, afsköt Joas pistolen mot hans hufvud, men då afsigten ej ar att begå dråp, rigtades skottet. mot nacken, hvaröre det ej heller medförde någon våda. Anders örsökte blott springa undan, men upphanns af Joas, som med en stake, den han på vägen upptagit ch medfört, för att begagnas vid det påtänkta vålet, öfverföll han nu ytterligare Anders Herman, pphettades och beslöt slutligen beröfva honom lifet-och taga hans tillhörigheter. Sedan Anders flerman var sanslös och såsom Jonas trodde död, g Jonas hans saker samt begaf sig på flykten, vilken i början skedde med brådskande fart, men dermera saktare. Huru han sedan blef gripen, hemtas af ofvan intagna vittnesmål. k Såsom orsak till sivt hat mot målsägaren har den Italade äfven uppgifvit, att han tvenne år före nets begående blifvit å Slättängs mo rånad och stulen på en för honom betydlig penningesumma mt att han för detta rån misstänkte Anders Herans fader och broder; Anders Herman tillfrisknade, så att hän sjelf, på tt vi ofvan sett, kunde närvara vid ransakningen. Häradsoch hofrätterne hafva dömt Jonas att mista Yet genom halshuggning;hvilket utslag för närrande är hemstäldt till Kongl. Maj:t. i — Veaxlingen på Malmens hällare : Detta mål r i dag ånyo förevarit inför kämpersrättens fjerde lelning. Några vittnen blefvo dervid afhörde, araf det enå, hattfabrikören Söderström intygade, kyparegossen Magnus Bolander hos honom verken den uppgifna dagen vexlat 2:ne sedlar å 100 bko; samt ett annat vittne, viktualiehandlaren erg, att han sett förre viktualiehandlaren Malmn-af Bolander vid vexlingen emottaga penningar ett större becpp än 400 rdr hka M23let har