Aftonbladet – 8 mars 1847, sida 1

utsigterna öfver Fiumara äro mycket intagande. Öfverhängande klippor och träd bilda naturliga hvalf, g-nom hvilka den uppoch nedgående solen stundom synes mäta strömmen med en skimrande regnbåge och kasta sina strålar på de våta löfven, tills de nästan tyckas få lif af bara diamanter. Landtfolket i Monreal äro förnämligast sysselsatta med att odla vingårdarna, hvilka på något afstånd omgifva Fiumara. en af dessa ser man en bondfamilj, nämligen far, mor, son och dotter, sysselsatt med att skilja vingrenarna från störarna, som stödja dem. De arbeta flitigt, och den Vackra dottern, som nyss slutat sjunga, talar sålunda till de öfriga: Nå väl, hvad mig beträffar, så tycker jag om Signorina Isabella, fastän hennes far har ett stolt och onaturligt lynne. Men det kan aldrig blifva hennes fel, stackars flicka! Det är hennes olycka, och i stället att tadla, beklagar j2g henne derför. Hon är nu så vänlig mot oss alla! Köper hon icke våra blomster på helgdagarna och ger Oss sex gånger så mycket för dem, som de äro värda, och sex gånger så mycket, som hon skulle ge hvarje annan än landtfolket i Monreal? När tant Malenis gosse drunknade i Fiumara, köpte hon icke hela sorgklädseln åt familjen och betalte begrafningsomkostnaderna, allt af sin egen pung? Och när timmermansenkans flicka blef biten a! rådsherrens hund, gick hon icke till Palermo, och sedan hon fått en mängd läkemedel, kom hon icke direkte till byn och förband såret med egen hand? Och så icke d:n gamle fältskärn att det icke fanns något fruntimmer inom de tre näsen, som kunde hafva gjort det bälttre