Aftonbladet – 8 mars 1847, sida 1

vel vid gafvel, som om jorden missunnade dem sin yta. En rymlig grön sträcka ligger mellan hvart och ett, och under detta sydliga klimats sköna, klara himmel ser man små barn, bruna som bär, tumla omkring hela den långa sommardagen på den slagna grästorfvan, sysselsatta med att fläta rosenkransar för alt kröna de mäktigare själarne bland dem — ty äfven bland barn finnas olikheter, som härröra af en förvärfvad eller medfödd makt — till sina små drottningar. På dalens andra sida reser sig berget Scudari till en höjd af tre tusen fot, af hvilka de första två tusen betäckas af en präktig skog, som rikligen omvexlar i sina skuggor af grönt. Toppen prydes af purpurfärgad ljung, bland hvilken man stundom träffar Skottlands skogsklocka, och der beta får, getter och hornboskap, vaktade af landtfolket, som sjunger eller hvisslar sina nationalvisor under djerfva klippors djupa skugga. Pelegrino är en bergsudde, fyra eller fem mil lång, af hvilken sträcka Scudari är mest framskjutande. Denna bergsudde börjar höja sig ungefär en mil öfver Palermo och löper, i det den bildar en liten vinkel med den högre åsen, längs sjösidan tills den förlorar sig i vågformiga slättmarker. Nedanföre genom dalen strömmar en Fiumara med sina upprörda böljor. Om sommaren är den jemförelsevis obetydlig, fastän dess vatten alltid rusar hastigt i sin branta kanal; men om våren, när snön smälter på höjderna och regnet droppar ned i bergspassen, blir den en bred, djup och förstörande flod, med hvilken fragmenter af klippor, massor al murbruk och uppryckta träd föras fram med oemotståndlig kraft. Några bland