Aftonbladet – 6 mars 1847, sida 2

problemet. Ingen af dem, som stodo i förbindelse med klostret, hade någonsin kört att pelaren var ihålig. Allan fortfor att oupphörligt och med hög röst tala för sin befrielse. Han förklarade för dem huru han hade blifvit förledd att gå in genom den, hemliga dörren af en okänd person, som. föreslog att följa honom genom en enskild trappa ned på gatan; huru han, utan minsta misstanka gålt före den hemlighetsfulle individen, när denne öppnat pelaren genom en osynlig fjäder; huru han nära på blifvit ibjelkramad af hopen, tills tanken att slippa från klostret på den närmaste vägen med glädje blef antagen; huru dörren hastigt skjutits igen efter honom och huru han till sin förtret upptäckt, att der icke fanns någon trappa. Alla hans uppgifter gingo förlorade för de församlade nunnorna, munkarna och polistjenstemannen. Fångens ord voro icke hörbara genom den tocka mur, mom hvilken han var fjettrad. Ljudet af hans ord hördes med, röstens alla variationer; men alldeles obegripligt. Man drog nu den slutsatsen, att pelaren måste vara bebodd af den oroade anden efter något aflidet helgon, som blifvit stött öfver det i klostret nyligen föröfvade helgerånet. Ljus skaffades och religiösa ceremonier förrältades, i afsigt att fördrifva ur pelaren dess ö!verjordiska innehfvare; men alla deras besvärjelser voro icke tillräckliga. . Santa Chiaras oroliga gäst kunde endast fördrifvas från sin trånga cell genom mekaniska medel. S:t Allan skriade så länge hans lungor stodo ut, och när de icke förmådde mer; ra, fogade han sig tyst i sitt öde,