Aftonbladet – 6 mars 1847, sida 2

ögonblick, då tankarne så hastigt fara genom sinnet, alt de tyckas snarare komma och gå skocktals än i vanlig följd. Det tryckande i faran förstorar vår förmåga att fatta idcer, förkunnar sitt omdöme öfver dem och afskedar dem. Strömmar af händelser falla på en ovanligt utbredd yt, Sinnet sväller hastigt, lik en mäktig flod, genom det gemensamma tillflödet af hundra strömmar, och rusar framåt, mera stormande i sitt lopp, men större och mer majestätisk i sin förökade omkrets. En mängd förnuftsslut, som vid ett mindre tryckande tillfälle skulle fordrat lång tid, sköto som en blixt genom Allans sinne. Han sprang fram till den hängande lampan, som var af metall, och, fattande tag i den genom en hake, vid hvilken kedjan varit fästad, blåste han ut lågan och ställde sig till försvar, besluten att sälja sitt Hf så dyrt som möjligt. När han hörde steg nalkas, vek han sakta af åt sidan. En af banditerna stack med sin stilett åt den plats, der Allan stått förut, och, drifven af sitt raseri, störtade han framstupa ned på golfvet. När Allan hörde honom falla nästan för sina fötter, lyfte han på måfå upp lampan och slog den ned igen med hela sin styrka på mannens rygg: Döende suckar höjas från djupet! Rop tränga ned i den oheliga hålan! En lampa, fästad vid elt långt snöre, ledes ned från klostret, och vid dess klara skimmer upptäcker Allan två män på golfvet, den ena en munk och den andra en bandit, den ena döende och den andra död: Den, som blef sårad af lampan, flydde genom fängelsedörren. Hans medbrottsling hade, genom den hos låga skurkar så vanliga fegheten,