Aftonbladet – 6 mars 1847, sida 1

att tända på det, för att få det nöjet att beskåda lågorna och släcka dem. Sådan är en pöbels menniskokärlek! Men innan den hann sätta sina afsigter i verkställighet, öppnade en al nunnorna en fallucka i det med bildhuggeri utsirade taket, och ropade: ,Ladril Ladril (Tjufvar! Tjufvar!) Nu blef det ett förfärligt, enhälligt sorl. Alla skreko. Somliga för det de kramades, såatt de nästan blefvo platta; andra för de icke kunde komma fram till dörren och i följd deraf icke blefvo kramade. Somliga skreko för det de önskade tå leda hopen och få sina planer antagna; andra för det de icke ville följa någon ledare och icke antaga någon plan. Somliga skreko för det deras grannar gingo för fort, och andra åter för det deras gingo för långsamt. Somliga skreko för det de voro uppretade, och andra deremot för det de voro roade. Oregerli.a, obegripliga, ostyriga hop! Hvad är följden af allt ditt sträfvande och bråk? Jo, tjufvarne hafva undkommit; den oskyldige har fallit i en snara. Småningom skingrades de församlade tusende. De, som hade sängar, gingo hem till sig, och de, som icke egde några — huru förunderligt det än må förefalla — voro antingen vakna eljer sofvo annorstädes. Men, ack! den stackars signor Allan qvarstannade inuti en marmorpelare, som stod i klostrets trappa och njöt således endast så mycken frihet i sina rörelser, som han var i stånd till i en kammare, bestående af två fot och sex tums qvadrat, och som var nog hög att tillåta honom sitta rak, utan alt böja hufvudet. Läsare, fröjda dig! På Sicilien, der tillfällen att utlåna penningar iro få, är det brukligt att insätta stora qvantiteter af guldtackor, mynt och sillverpenningar i klostren, för att der säkrast kunna bevaras. Några dagar före de nyssnämnda händelserna, hade en af de rikaste adelsmännen i Messina skickat en jernkista, fylld med skatter, till hvalf