Aftonbladet – 6 mars 1847, sida 1

han var ruinerad! Hans nuvarande kapital var. otillräckligt till utgifternas betalande, och han; skulle blifva insatt i ett sicilianskt fängelse. Hans mor och syster! Ack! han kunde icke tänka på dem! Han steg upp, nästan förvir-! rad, och mätte sitt rum med långsamma steg. Kalla ångestdroppar perlade utför hans tinningar; han tog sin näsduk från sin hatt, ett kort föll på golfvet! Det var parfymeradt och kantadt med silfverbroderi, och der stod skrifvet med blyertspenna i en vacker stil dessa ord: Corraggio! Signore Allan!s (Mod! Signor Allan!) Han stod vid fönstret i stum förvåning. Fanns det då en vän i Palermo, som intresserade sig för honom? Ha! det var fruntimmers-stil! Kunde det hafva varit — var det icke möjligt! — kunde det icke komma från den der sköna varelsen — den sista af de Nio! Hänförandej gissning! i Ping! ping! ping! ljöd klosterklockan. Vår hjelte, nästan glad att undslippa sina egna tankar, klädde sig skyndsamt och blef snart en medlem af den rörliga hopen på gatan. En skepnad, insvept i en kappa, följde honom obemärkt. Det var markis di San Giusto. Vid klostrets trädgårdsport posterade polisen sig, för att söka drifva folkhopen tillbaka; men det var fåfängt. Innan upprätthållarne af den allmänna ordningen hunnit riktigt organisera sig sjelfva, hade flera tusen mMenniskor inträngt i trädgården, och hundratals in i sjelfva klostret. Allan framskuffades af mängden, antingen han ville eller icke, ända in i klostergångarne, uppför en trappa, in i ett stort rum! öfverallt fullhängdt med målningar af helgon, påfvar och kardinaler. Här upphörde trängseln; ty det var icke rådligt för den lefvande strömmen att tränga genom tio fots tjocka sten-! Murar, och nästan lika farligt var det att söka vända om igen. När folket fann, att elden icke var lös i klostret, tycktes det nästan hafva lust!