Aftonbladet – 6 mars 1847, sida 1

är stolt, medvetande om sin makt, otålig öfver medelmåttan, sträfvande efter höga bedrifter på tankens stridsfält — efter minnesvärda hjeltedater, hvilka få våga eftergöra. Huru ren är icke hans italienska! Huru noggrannt hans ut-tal! Huru melodisk hans röst? Säkert va hans hjerta fullt. Men det är sent; jag måste sluta; tyst — midnattstimman slår! God nat, signor Allan! Må den Store Osynlige be :sa dig! God natt, min kära dagbok — mitt onda sällskap! alltid färdig att dela mina känslor — alltid villig att emoltaga min klagan och samla minnet af min glädje, som så sällan kommer. God natt! god natti Tystb utropar hon, i det hon antager en lyssnande ställning, hvad hör jag? Santa Chiaras klocka? Klosterklockan! Ja, så är det! Hon rör vid en fjeder, hvarigenom dörren öppnas, och går ut på terrassen. Fullmånen skrider sakta, omgifven af mörka moln, öfver slottet och belyser Palermo med ett ömsom klart och ömsom dunkelt sken. Mer och mer larmande dånar klockan. Isabella väntar hvarje ögonblick att se lågorna bryta ut, ty denna klocka förkunnar vanligtvis att elden är lös. Folkhopen rusar framåt gatorna till den heliga byggnaden. Nu lyser månen klar öfver staden :och viken. Hvilken praktfull syn! Hafvets sköte häfver sig i sömnen och i dess kristallspegel tindra den sköna Luna och hennes lifvakt af stjernor. Ett sorl, likt bullret af aflägsna skrik, dallrar genom den stilla luften fram till Isabella. Återigen har månen svept in sig i sin mantel af moln. Ännu ett sorl! Ringningen har upphört. Nu ljuder klockan igen! och än! och än! med hastigare och dofvare klang! Isabella väcker sin far. Den unga föreläsaren hade gått till sängs i hotellet — men icke för att sofva. Alla hans planer, hvilka aftonen förut höjt sig till himmelen, hade återfallit till stoft! Ja, ännu mera;