Aftonbladet – 5 mars 1847, sida 3

berott på att hinna slutet inom en viss tid! Vid den tolfte sidan stannade han, för att anlas och för att torka ångestsvetten frin sin panna. En af de Nio snöt sig. Himmel! så det senljöd! Vinkel stötte dess eko tillbaka mot vinkel, och mur till mur! Lamporna klingade! Det skallrade förfärligt och ihåligt, som hade ett svept lik: snutit sig .i en graf och dervid kommit: benen att skalira. Allan darrade och fortfer att läsa: Några minuter derefter var föreläsningen slut; de Nio gingo; föreläsaren följde dem. Vid domkyrkans port vände den sista af de Nio sig tillbaka, och ve! det var Isabella di Calenghil (Forts. följer.) g — EN HJELTEDÖD. Uti rapporten öfver den blodiga fäktningen, som fransmännen den 40 Januari levererade vid Uled-Dschellac, lofordar general Herbillon mycket en qvartermästare Chateaubriand, hvilken :såsom-ordonans, vid anfallet mot byn, red vidhans sida: Man sigtar på er, min general! utropade Chateaubriand, sprängde fram för att betäcka honom och föll i samma ögonblick, genomborrad af två kulor. — FURSTLIGT sKÄäMt, Vid mötet i Worms år 1521 predikade en fransiskanermunk för kejsar Carl V och gjorde derunder allehanda underliga och löjliga gester ifrån predikstolen... Bland annat bugade han sig så djupt, att ändarna af det tåg, hvarmed hans kåpa var ömgjordad;x hängde ned genom ett bål uti predikstolsgolfvet.s Hertig Christian af Holstein, sedermerå kofiung åf Danmark, men då ännu katolik och ungefär, 48. år gammal, märkte detta och iakttog tillfället att på tåget slå en stor knut, som tog emot i hålet,, så all munken icke vidare kuiide resa sig upp. Carl V kunde sjelf icke återhålla sig från skratt.