Aftonbladet – 5 mars 1847, sida 3

diska hvalfgången, och dessutom var porten .öppen och klockan ringde; men icke en enda mensklig varelse syntes till vid ingången! Allan såg sig omkring än cn gång, sen att tro sina ögon. En tanke föll honom in, Kanske kyrkan var så full, att man kunde qväfvas, och att. de, som misströstat om att slippa in, gått sin väg. Vid denna ingifvelse klarnade hans ansigte, och tåren, som dröjt i ögat; flydde för ett leende. Men detta leende varade blott ett ögonblick; det försvann i sinordning. Han steg in, och närmande sig dörrvaktaren frågade han brådskande, huru många som voro inne. Nio! svarade denne med en högtidlig röst. Den unga föreläsarens kind blef blek; han såg in genom en spricka på dörren. Kyrkan flammade af ljus, såsom hon i fordna tider flammat under heliga högtider. Mcn de med karmosinröda dynor betickta bänkarne voro tomma; ehdast en fremling här och der gjorde tomheten ännu mera kännbar; Allan räknade dem; de: voro, precist nio. Fan skyndade u! igen på gatan, och i skuggan af några dystra byggnader gick han fram och tillbaka med en feberglödande panna, för att se om icke någon skulle träda in i kyrkan. Tusende hörde ringningen — och tusende gingo förbi: porten. Klockan var en qvart på nio: Ålea jacta est! (tärningen är kastad!). Man måste hålla föreläsning för-de-olycksbringande Nio. Allan störtade in i kyrkan, drog upp sit manuskript och började läsa. Hela hans själs. närvaro hade försvunit; Han glömde accentern: och pauserna, röstens höjande och sänkande Vildt slukade han. bladen, liksom hade lifvel