Aftonbladet – 5 mars 1847, sida 2

att blifva hans lott, af de förtviflade utsigter som utbredde sig för honom, hvarhelst han vände sina blickar. I fäderne-hemmet såg han en nödlidande mor och en syster som mödosamt arbetade för sin utkomst; utomlands såg han endast främlingar, af hvilka få kände honom, och ingen brydde sig om honom. Hans tankar dröjde, som de vanligtvis bruka göra i dylika fall, vid den mörka sidan af hvarje sak, och under det att alla de grumlade källorna af hans sålunda upprörda varelse skummade agg och bitterhet, steg han in i nyssnämnda Fundaco, hvilket endast var ett eländigt kyffe, bygdt af ler och halm. Lera var i sanning det enda som detta ställe kunde frö:da sig öfver; i det inre var denna lera icke torr, såsom utanför, utan den liknade gammal lera, som oupphörligt bölls fuktig derigenom, att man dagligen tillsatte frisk materia af samma slag. Så besynnerligt det än må synas alla andra än Sicilianarne, föreföll det verkligen som hade denna lera ansetts såsom en riktig prydnad, ty på de ställen der man kunde förmoda att det varit svårt att applicera den, tillkännagaf den likväl sin tillvaro genom den fasliga smuts den åstadkom, genom de insekter som surrade uti den samt genom den ånga den spred, hvilken man insöp genom både mun och näsa. Man har yttrat, att Thomas Moores poesi består af vindar, blommor, suckar och solsken i oändliga variationer: mcd mera rättvisa kan man säga, att den lifvets poesi, som råder i ett Sicilianskt Fundaco, består af blott ett enda element i likaledes oändliga omvexlingar — och detta enda lement är lera! När Allan hade kommit in på det hotell, om framkallat dessa anmärkningar — ehuru är nämnda Fundaco verkligen var ett bland le bästa i sitt slag — begärde han aftonvard. åå denna begären svarade en gammal qvinna, om satt på en hög af vindrufs-skal och skrä