Aftonbladet – 5 mars 1847, sida 1

I mors ljufva ångor, hvilka i obemängd friskhe isvälva öfver sjön från Italiens trädgårdar. På en af de stora gatorna i Trinacrias huf vudstad, midtemot Marchande de Modes oc det deruppöfver belägna nunneklostret med sin g:lerförsedda altaner, vandrar en yngling dy stert fram med hufvudet nedböjdt, som vor han ifrigt sysselsatt med att söka efter någo: förlorad skatt. Men hans forskning är af hel annat slag; han skådar ini djupet af sitt hjert: och anlitar sin uppfinningsförmåga, i afsigt at få reda på någon ny tanke, som skulle kunn: kasta en solskensstråle på hans glädjelösa stig Det synes tydligt, att han är en främling. Hans svarta kläder äro luggslitna; men hans linne är mycket hvitt, och fastän hela hans klädsel så vidt som möjligt skiljer sig från allt öfverdrifvet prål, är likväl hvarje del deraf fullkomligt väl ordnad. Hans rock sitter väl; på venstra armbogen befinnes en liten lapp så nätt ditsydd, att den knappast synes. Luggen, vi medge det, är nött från hatten; men denne är likväl af äkta kastor och omsorgsfullt borstad. Vid förstå ögonkast upptäcker man, att hurudana denna ynglings omständigheter för tillfället än må vara, han likväl är af god härkomst. I hans anletsdrag ligger något, som kan kallas ett bildadt uttryck, och fastän dess drag icke äro regelbundna, är ynglingen vacker; hans panna är hög bred och intelligent. Men några tunga olyckor nedtrycka honom; ty hans ögonbryn äro rynkade och hans tänder beslutsamt sammanpressade. Hvem kan han vara?) tänker inom sig den der präktigt klädda flickan, som nu för tredje gången inom tio minuter helt tillfälligt gått förbi honom. Det är omöjligt att se den unge mannens ståtliga hållning och icke känna intresse för honom. Se — han tager ett bref ur sin saffimsplånbok och lemnar det på postkontoret. Det är hoplagdt och försegladt med utmärkt prydlighet och adres