Aftonbladet – 5 mars 1847, sida 1

icke. De förspillas på en dotter af huset Calenghi. Härstammande från hjeltinnor, föraktar jag edra mörka ord och öfverlåter dem till den glömska deras förmätenhet förtjenar. Marquis di San Giusto, hertigens af Calenghi oumbärlige vän! Bort härifrån! Annu ett ord, min nådiga signorina, och jag skall gå. Den ni älskar, känner jag; det är en ringa Skolte, utan namn. Han har redan. fått plikta för det han vågat blanda sig i mina affärer, och om er dåraktiga passion fortfar, skall Jag förfölja honom till verldens ända, intilldess hans förmätenhet blir straffad. Ni vet, signorina, hvilket slags straff mine fiender hafva att förvänta. Buona sera, signorina! buona sera!n (god afton). (Går rasande sin väg.) Stackars Isabella! Stackars Allan! Litet vet den ene af er hvad den andre lider för eder inbördes kärleks skull. Litet xanen j båda de hotande moln, som samla sig öfver er. Huru uppfinningsrik är icke svartsjukan i att skaffa medel till en hatad rivals undergång. Huru varligt lindar hon sig icke, likt boa-ormen, kring sitt offer, innan hon krossar det. Ack, du rbäktige marquis! — bland de dygdige endast ryktbar för ditt galanteri. — bland bofvar eadast för ditt brott — ämnar du svärta ditt samvete med att dyka ännu djupare nedisyndens flod?. Tror du det möjligt att ännu längre bemantla ditt brott? : Finnes der inom dig ingen röst som varnar? — ingen återblick på det förflutna som förfärar ? — ingen blick in i framtiden som afskräcker? — intet hopp från him-melen? — ingen fraktan för helvetet? — Det är fåfängt att ropa till dig. Den ,ännu svaga stämman har länge varit nedtystad af lastens förstörande gissel. Dina tankar dväljas hvarker i det förflutna eller det tillkommande. Endast len närvarande stunden har behag för dig. Det ir icke modet som beväpnar dig: det är sorgöshet; ty du är blind.