Aftonbladet – 4 mars 1847, sida 4

En nöt att bita på åt Söndagsbladet. Med anledning af en i Söndagsbladet sistl Söndag inörd lögn, troligen författad af en vanilleplockare, förinledes jag att afgifva berättelse om sanna förhållandet här nedan frågasatte ämne. Söndagsbladet säger nemigen: Att tvenne sergeanter vid stadsmilitären, af hvilka. len ena igenkändes heta J..., uppförde sig rätt litet nilitäriskt hos en värnlös och åldrig qvinna vid Prestsatan. Hon är visserligen till åren kommen, men icke förlhy måste hennes behag vara så blomstrande, att de innu förmå tjusa en stadssergeant, i kraft hvaraf en af lem gjorde henne en så eftertrycklig kärileksförklaring, att flera blodviten följde derpå. Då fiera personer från gatan tillstötte på ropen af Lucretia, blottade en af riddarne — icke J....., utan den okände, sin värja, så alt en formlig kalabalik var på väg att grusa hela Prestgatan, om ej J..... afvändt detsamma. Saken lär ha uppkommit deraf, att den okände sergeanten på förmiddagen gjort gumman sin kur, men fått refus, och då lofvat taga med sig förstärkning. Stadsmilivären befäster ordningen, tryggar lugnet, får derför kläder, föda och annat mera.n Med ofvanstående lögn förhåller sig sålunda, att jag, med 2:ne personer, volontären F. och sergeant E.,den förre vid lifregem.-grenadierer, den sednare vid Wendes artilleriregemente, gingo tillsammans på Prestgatan, då denförre yttrade: Vill herrarne följa mig upp till en här boende qvinna, som på förmiddagen stulit af mig. Dervill bejakade vi och följdes åt upp till densamma. Dit uppkomne, började F.... att göra henne en skarp förebråelse för silt brott; då steg en mustacherad civil mansperson fram, som före oss fanns i rummet. Denne person fattade sergeanten F.... uti kragen, hvaraf denne uppretades och drog värjan, hvilken jag genast ryckte från honom och tog den under min kappa, samt med våld förde honom ur rummet, utföre trapporna ned på gården, der intet vidare passerade. F. d. betjenten eller så kallade redaktören Sjöbergs lögner ligga således äfven vid detta tillfälle i klar dager. För det förstavar qvinnan helt ung, för det andra voro mig fö:jaktige tvenne personer af armten och ej af stadsmilitären, f. d. tredje uppförde jag mig militäriskt och rätt, som tog vara på en följeslagare, som måhända förgick sig; f d. fjerde bruka stadssergeanterne ej hylla sig till käringar, utan till unga och vackra fruntimmer; f. d. femte vidrörde ej någon af oss ifrågavarande qvinsperson; således kunde hon ej få något blodvite c.; f. d. sjette fanns ej en enda person på gatan då vi nedIkommo. Således synes tydligen, alt stadsmilitären verkligen befordrar ordning, tryggar lugnet och får derföre på ärligt sätt både kläder och föda, då deremot Söndagsbladets redaktör hr Sjöberg skaffar sig detsamma på ett i sanning föga hedrande sätt, genom lögner och paskiller, hvilket han vid detta tillfälle ökat genom den nedrigheten att vägra genom sitt blad lemna rum för ofvanstående befiktigande. Stockholm den 2 Mars 1847. C. O JURLING.