Aftonbladet – 3 mars 1847, sida 2

MSätt af ropade styrman, då folket dröjde för att invänta mannen; sätt af — damn it — sätt afl Stopp! ropade kapten Wilkens, som hört hustruns fröjdeskri och förmodade sammanhanget; stopp, tag mannen ombord ! VÅY, ay, sir, svarade styrmannen, och ännu en gång utlades landgången. I detta ögonblick rusade Diana i stormande fart förbi. How are you, kapten Wilkens? ropade en ung man, som stod på Dianas hurrican-däck och svängde sin hatt emot den tillropade, hvilken vänligt besvarade helsningen. Det var kaptenen på Diana. Dalton tryckte Grays hand krampaktigt och såg med en lycklig, tacksam blick emot himlen, då båten, utan den fruktade mannen ombord, flög förbi. Men allas uppmärksamhet fästades nu på den scen, som ägde rum i fören af fartyget, då den i New-Orleans qvarlemnade sprang ombord och hans hustru och barn jublande föllo om hans hals, smekte och kysste honom, gjorde tusende frågor, men ej läto honom få ordet för nya kyssar vch omfamningar. Sjelfva fyrgastarne och deckhands, härdade emot alla ömmare känslor, logo icke, ehuru allt talades på ett språk, som de ej förstodo; den rena, allt omkring sig glömmande kärleken, srep deras hjertan och några af dem gingo till och med bort och tryckte deltagande mannens and. Kaptenen, Dalton, Gray, Simmons och Stewart trädde nu äfven ned till honom, och Stewart, hvilken, såsom född i Pennsylvanien, taade tyska, måste göra sig underrättad om och var Diana under resan lagt i land och om rågonstädes vid stranden, på denna sidan af stalen Wicksburg, passagerare vinkat och velat omma ombord.