Aftonbladet – 3 mars 1847, sida 1

I rr Icke vidare, afbröt Wilkens, det unga fruntimret är min gäst, jag låter ej draga folk ur vattnet, för att de sedan skola betala frakt: Gilve Gud! fortfor han suckande, att Vi hade här alla de andre arma fruntimren, som nu ligga på Missisippis botten, jag ville gerna föraj dem fritt till St. Louis och åter tillbaka till NewOrleans, men beklagligen behöfva de ingen vidare hjelp och äro nu stadde på en resa, der frakt ej betalas.y Men, jag får nu ej nöjet att åtfölja er, mr. Wilkens, ända till St. Louis,, fortfor mr. Gray, de göromål, som jag hade att uträtta i St. Louis, äro besörjda och jag ämnar gå i land i Cairo och begagna den första ångbåt, som går uppföre Ohio, ända till Point-Pleasant. Om ångbåten, som Nu jagar efter oss, hade något annat namn än Diana, skulle jag råda er att afbida den i Cairo, Men jag fruktar, att vi göra dess bekantskap förr, än som just är an genämt, och dessutom skall mr. Dalton, — men hvar tusan har han tagit vägen? han Var nyss här, afbröt han sig sjelf, idet han såg sig omkring efter den försvunne. Han har gått, för att bekika Diana, sade Simmons, i det han Omrörde sockret i sitt brandy, skakade något På glaset och sedan, genom en öfvad, skicklig rörelse, sände dess innehåll samma väg, som många dess likar Vandrat. Styrman trädde nu inikajutan och hviskade kaptenen något i örat. Damn it! ropade denne, adet går ej, jag vill ej ha min båt sprängd i lu:ten. pHvad är det? frågade alla på en gång. Dalton,, log kaptenen, pbesticker fyrgastarne och har af kocken köpt 2 fat gammal talg, som de släpat till eldstäderma och kastat under pannorna. I Respekt för ålderdomen,) ropade fimmons om det unga hbrushulvudet har så stor lust