Aftonbladet – 3 mars 1847, sida 1

I var bestämd för facklor, den lät jag elda med och ännu före skymningen voro vi vid andra båtens sida och uppnådde 40. minuter före den NewOrleans. Oceanie var na i full gång, pilsnabbt sköt den genom den lugna floden och skygga neddykade sköldpaddor, som solade sig på trädstammarne vid flodbrädden, under det att de af bjulen upprörda vågorna utspolade stora stycken jord ifrån stranden. Alla fyrgastarne hade nu igenkänt Diana, som sökte upphinna Oceanie, och, utan att vara dertill uppmanade, gjorde de möjligaste försök, att lemna Missisippis snällaste fartyg bakefter sig; men oaktadt alla ansträngningar och oaktadt den utomordentliga hastighet, hvarmed Oceanie fullföljde sin väg genom Missisippis väldiga strömsättning, kunde den icke hinna undan den förföljande, hvars svarta rök kom närmare och hvars afmätta puffar, som utstötte den hvita ångan, hördes allt högre och tydligare. Passagerarne hade med kaptenen begifvit sig ner i kajutan och funno der Gray, som fördjupad i begrundande, men glad och med fri panna. promenerade af och an. Jag tar brandy och socker,, ropade han emot Simmons, då denne trädde inom dörren. By god,, svarade Simmons glad, jag är a! samma tanke, och a stiff one (ett stort glas) på köpet, ty den gemena hängningshistorien ha gjort mig helt slapp och qväljande. Jag är glad att jag ej såg den, sade Gray sty sådant efterlemnar alltid ett obehagligt intryck. Och huru befinner sig den unga ladyn? frågade kapten Wilkens. Hon sofver,) svarade Gray; men kapten, fortfor han leende, jag har väl i NewOrlean betalt passagerareafgift för mig sjelf, men visst licke då, att jag skulle fortsätta min resa is kär: sällskap, och —