Aftonbladet – 2 mars 1847, sida 1

— 5 field, ger jag tmtt hedersord derpå, alt jag förnaglar er sköna reffelbössa, Om ni sedan stör oss i vårt speln : Det är nu två år sedan, började Stewart, sedan alla druckit och åter satt sig till spelbordet, då jag tog bössan på axeln, lör att söra en rund omkring mina fält, der en mängd ekorrar gjorde betydlig skada på kornet. Jag hade en af våra långa bössor, för hvilka 480 kulor gå på skålpundet — — Hundra och åttio kulor ? afbröt honom Bloomfield; ja, dermed kunde ni ej skjuta annat än ekorrar, knappt en kalkontupp., Det var också min mening,, fortfor Stewart; men det fanns ock ingenting annat att skjuta i Nord-Carolina; på det högsta syntes då och då en hjort och någon gång en björn, som under sommarmånaderna från bergen gjorde en påhe!sning., Jag hade lingsamt, med bössan på axeln, stöfvat omkring på mina ägor, utan att upptäcka en -enda liten ekorre, eller minsta spår till något skjutbart, då jag Vid nordvestliga hörnet af inhägnaden kum till ett :snår af sasafrasbuskar, hvarigenom ledde en smal boskupsstig, och hade knappt inträdt på den, förr än jag trodde mig höra ett sakta rassel i bladen. Nu var bössan end.:st laddad för att skjuta ekorrar, och aldrig tänkte jag, att något. större djur skulle komma i skotthåll; jag stadnad: förundrad och lyssnade uppmärksamt på det sig allt mer och mer närmande och tilltagande ljudet a ett tungt djurs gång. : Ffanen . på min bössa var uppspänd, men innu alltid dslde de tjocka sasafrasbuskarne