—— ——— — —Å jag var tjugutvå år, då den annars så sluge! mannen först insåg, att ett så förtroligt förhållande, som vanligen uppkommer emellan lekrkamrater, lätt kunde förvandlas till kärlek. Han tog derföre Celestine med sig till Cincinnati och lemnade henne der i en fruntimmerspension, under förevändning att fullkomna henne i qvinliga arbeten och sysselsättningar, men i sjelfva verket för att åtskilja oss. Det var för sent — vi skrefvo till hvarandra; och hvad vi förut nästan icke anat eller åtminstone icke vågat uttala, tillstodo vi nu i våra bref på det eldigaste språk. Ett af dessa bref kom i den gamle Taylors händer, som bröt det och ögonblickligt i högsta vrede begaf sig till Cincinnati, för att ännu i tid undertrycka den känsla, som han icke trodd2 kunde vara så mycket förenad med Celestines hela väsende. Men der han väntat fruktan och lydnad, fann han trots och fast vilja, och insåg snart, att endast stränga medel kunde här väcka förändring. Han öfverlemnade plantagen till en uppsyningsman och drog till Georgien — jag följde efter. Derifrån begaf han sig till Alabama — äfven der uppspårade jag honom — och såg Celestine. Hans son, en lumpen, nedrig menniska, med linfärgadt hår-och gröna ögon, som genom sina kärleksförklaringar bragte Celestine till förtviflan, var öfverallt hennes ledsagare, Jag vände mig slutligen sjelf till den gamle Taylor och anhöll om hans pupill, dervid jag afsade mig all hemgift och gaf honom min skriftliga försäkran, att aldrig göra anspråk på Celestines förmögenhet, som tycktes ligga honom så mycket om bhjertat, enär jag sjelf egde nog, för att kunna lefva lycklig och oberoende. Men den gamle skurken svarade icke på detta