(insändt.) Om det lägre presterskapets vilkor. Utdrag ur 2:ne bref från en kamrat: MJag fick icke säga dig, eller församlingen, de jag tjenstgjort, farväl, emedan Consistorii förordnan de ålade mig vara här inom-2:ne dygn. De 4 milen i förfärligt väder och väglag voro dryga. Vic ankomsten hit lördags aftonen blef det mig tyd: ligt, att jag icke kunde eller fick bo i det upplösta presthuset. En barmhertig bonde, sjelf arrendator af ett litet hemman, upplät ändtligen åt mig sin lilla framkammare, till hvilken enda ingånget leder genom min värds och dess 40 personer stor: hushålls enda sofoch arbetsrum, bakoch brygg stuga m. m. Vill du veta huru jag har det, så fö reställ dig din vän på en hög, hård och helsosan stol framför ett litet lågt bord under ett dito fönster med smånätta rutor, infattade i bly. Tätt bred vid mig lägerstaden, den s. k. gallbänken, en höf och bred inrättning, ; aln kortare än jag, som ändå ej är någon Goliath. Vidare upptages rum: met till fullo af min lilla koffert och en ofantlig spis. Denne är en till lynnet ombytlig krabat I sin hetta kör han mig på dörren, men blidka: snart och blir kall som den argaste filosof. Men si är jag ock, med fullt allvar, vy. komminister. Nä året väl, om icke lupit, dock krupit till ända, läre mig tilfalla 48 tunnor säd, ett för allt, i lön. Ai lyckan god, inbringa dessa mig till föda, kläder husrum; skjuts m. m. modiga 72 rdr bko, eller 82 rdr 7 sk. 2 rst. mindre, än en fånges underhåll vic en korrektionsinrättning i Stockholm kostat stater (se JA 264 af Aftonbladet för år 1843; detta blac har jag fått låna af länsmannen). Besagde staten: man, fången, lärer dessutom få fria husrum och skjuts. Men det blir väl bättre när det lilla vy. icke längre skrifves framför komminister. Detta vilja dock de stygga, oförnöjda kaplanerna icke medgifva Ett sorgligt bevis på medgångens öfvermod. En gammal sacellanus jag besökt, log, sorgligt likväl öfver jemnförelsen med fången. Detta, sade han. påminner mig om ett yttrande af min jemnårige, pastor i N. stora regala pastorat, hos hvilken jag var adjunkt. Då jag en söndag, efter att ensam hafva förrättat Gudstjensten med stor nattvardsgång. och flera extra förrättningar, för hvilka han naturligtvis tog betalningen, fann det något kyligt at inträda i den med is öfverdragna sakristian och underskrifva de å predikstolen upplästa kungörelser tingsförbud, och icke auktionssedlar; utan protokoller om hvad som skulle försäljas — allt för intet Ja, sakristian är ett tjufhål, sade prosten; jag går derföre aldrig dit om vintern, för att ej skada min helsa. Vidare, fortfor min farbror, — så fick jag genast benämna kaplanen — pefter bror har så god tanke om komministrarnes vilkor, låt oss jemiöra. Jag har också 18 tunnor säd i lön; och hälften så många barn. Mitt boställe, !y, mantal, ger 66 r:dr 39 sk. i arrende, då brukaren slipper svara för husrötan. Yste är ingen rättighet. För de få kannorna mjölk jag får af socknen, kan jag aldrig vara nog tackoch fägnesam — h. e. traktersam. MHäraf ser bror; att det ginge väl an för den skuldsatte adjunkten, om han, såsom ordinarius, hade en anständig, en ordinär. bergning,. An pastorater då? invände jag. Jo, deras antal uppgår icke till hälften af pastoraternas i flera stift, och hvart kommer man med de enkla åren? Skolynglingarne taga-dem. Vi få trösta oss med att: hafva lönat dem som uppfostrat andras barn, då vi icke hafva råd uppfostra våra egna. Pastoralexamen kostar pengar, om man än kunde få låna böcker, kontanter fås icke och kaplaner hafva lyckligtvis ingen kredit. Och desstom, att vid 60 å 70 års ålder, då andra embetsMän varit pensionsmessiga i 40 å 20 år, få ettlitet pastorat, bräcklig, utfattig, modfälld, är ej afundsvärdt, hvarken för herden eller fåren; och desse sednare betacka sig välvisligen i det längsta. Hvad tycker du nu, min vän, om sådana utsigter? Låtom sorgen fara. Konung Carl XIV skakade sitt gråa hufvud då en kaplan i Vestergöthland uppgaf sin lön vara 20 tunnor säd. Biskop Tegnår runkade på sitt, då en i hans stift sade. sig tjena för 46, och tillade biskopen: detta qvantum förslår icke till mina hästar,; men se dessa voro stall och ej arbetsdjur. Domprost Heurlin har längesedan på prest