Aftonbladet – 26 februari 1847, sida 2

och under alla. mellandäckspassagerarnes löje rängde sig från djupet deraf en liten, tjock man, med linfärgadt hår, hvit filtmössa och rödbrusigt ansigte. Hål! stoppa farten!, Styrmannen, som stod inunder på forecastle rdäck), såg upp till kaptenen, och då denne, från huricandäcket, stödd emot en af jernstänserna, som fastbundo de stora skorstenarne, såg allt och lungt leende åhörde den lilla mannens nödrop, utan att låtsa gifva aktderpå, så vände den lille sig till hvar och en och afvexlande svor och bad, att blifva satt i land. Bless your soul! kära !apten, yttrade han till en matros, som med tv :;t allvar såg honom i ögonen, låt båten stadna -— jag måste — för djefvulen, qvarblifva i Natches öfver natten — och ni bortrofvar, mig. Håll, hålll ropade han åter upp till kaptenen, jag hörer ej till båten, — miste i land!, Men allt var förgäfves; ingen visade honom medlidande, och förtviflad lopp han ändtligen med små steg omkring på fördäck och förbannade kaptenen, skutan, Missisippi och till slut sin egen dumhet, att någonsin ha satt sin fot på ett så uselt, miserabelt ångbåtsskråf, som Oceanie. Men huru långt tänker ni egentligen föra mig?, frågade han efter en half timmas paus styrmannen, som, lutad emot gångspelet, lugnt betraktade huru han torkade svettdropparne från den glödheta pannan, och fläktande svalkade sig med den hvita filtmössan. Ända till första wood yard, svarade denne nelt kallt. Och hvar är er första wood yard? frågade len lille. Öbeständt) sade denne lakoniskt. Skall jag då tillbringa hela natten i ett blockhus vid Missisippi och utan att vara försedd med ett mosqvitonät! De bestierna uppäta mig ju lifslefvande! klagade den lille. Väl möjligt, svarade styrmannen.. (Forts. följer.) pe