Aftonbladet – 26 februari 1847, sida 1

Nej, för tusan, sir, jag vet ju ej ert namn? vände den lille sig åter till Virginiern, då denne ust bjertligt skrattade åt ett hans infall; jag sjelf kallar mig Simmons; och ni? Gray, svarade den unge mannen i bruna rocken, ännu alltid skrattande. Alltså mr. Gray, fortfor Simmons, ni må invända hvad ni vill, men, oaktadt alla deras lumheter och besynnerligheter, kan man ej bli ond på de fördömda irländarne., I delta afseende motsäger jag er alldeles icke, mr. Simmons,, sade Gray; jag har aldrig funnit mera humor, sundt förstånd och träffar. de qvickhet; än just hos irländarne. Hör, huru det gick mig i förrgårs afton i NewOrleans,, sade Simmons. Jag var i elt sällskap, der man något för mycket pokulerade, i synnerhet måtte den söta ananaspunschen icke bekommit mig rätt väl; kortligen, jag tog min hatt och gick ned på gatan, för att afkyla mig; den friska luften var lifvande, och sedan jag gått ett par gator upp och ned, kände jag mig åter ganska väl. Jag ville nu återvända till mitt sällskap, men, för tusan, gatorna likna hvarandra som ett bär, jag kunde ej återfinna huset, hvarifrån jag utgått, och det lumpna fransyska namnet kunde jag ej uttala, kortligen, jag beslöt, då det redan var midnatt, att återvända till mitt hotell, St. Charles; men, då jag icke heller så noga wisste vägen dit, gick jag till den förste bäste watchman och bjöd honom en dollar, om han ledsagade mig till St. Charles.n Hist come along, sade han med en sådan brytning, att jag ej kunde misstaga mig på irländaren, och jag gick lugnt jemte honom, till dess han plötsligt stadnade framför ett litet hus, med gröna jalusier, och antydde mig att inträda. Men, min vän, sade jag, det är inte St. Charles, dit jag vill — pDet tillkommer