ETT RS KA NN rit de begge folkens revolut oner, och att de två giftermålen ingenting dertill bidraga, bören j icke, M. H., undra öfver, att jag är mån om nära förbindelser med Engl nd, och betänker den brytning, som nyligen inträffat. Ja, i alla tidpunkter har jag varit en varm anhängare af hvad man kallar den engelska Alliansen (Buller i midten). Ja, M. H., i alla förhållanden. Mina fiender (om man icke finner detta uttryck alltför ärelystet) hafva sökt att i 43 år förebrå mig det. Man har dermed depopulariserat mig, så mycket man kunnat: Jag underkastar mig det. Men emedan man betjenat sig deraf för att säga, att jag tillhör Engtand, bör det åtminstone få gälla, att jag varit anhängare af engelska alliansen. Jag söker ej mera popularitet; jag böjer mig villist inför konungahögheten. Jag är lika mycket tillgifven nationen och regeringen, och det är derföre jag begär ett ögonblicks tillåtelse att säga dem, den era så väl som den andra, min tanke, och alt säga dem det alltid (Rätt bra). Om i framtiden, efter så många arbeten, så många motgångar, då mina hår grånat, den ena eller andra skulle vilja, såsom belöning för min tillgifvenhet, egna mig någon aktning, sk:l1 det blifva en tröst för hela mitt lif. Men harken för den enas eller den andras skulle jag vilja uppträda med ett dåligt råd! (Bifall.) Jag hör huru man hvarje dag säger oss: det anstår eder väl, j herrar af oppositionen, som sedan många år hafva: gjort allt för att störa det goda förståndet med England, det pssar eder väl, att nu tala till fördel för ett förbund med detta land. I min tur skul!e jag kunra säga till brr ministrar: Det anstår eder, som så ofta sagt, att man måste framför allt föredraga den engelska alliansen, det passar eder väl, att i dag säga oss, att England är en farlig allierad, som man heldre bör motsätta sig! Om detta är en motsägelse, så medgifven åtminstone, att den är lika på begge sidorna. Förbundet med Engl:nd har ett högt syfte: folkens frihet och sjelfständighet (lifligt bifall). Efterforsken den statskonst, som i vår tid passar för vårt land: efterforsken den ej blott med ert förstind, men med er känsla; om j hör n berättas att Italien, Schweiz, hotas, — kännen j ej att man med samma slag hotar icke blott andra länders fribet, men edra egna gränser? (Jo! Jo!) — När j sen Polen misshandladt, — märken J ej, att alla staters sjelfständighet är hotad; varseblifven j ej en gränslös ärelystnad utveckla sig i norden af Europa, och insen j ej hvad allt den söker omstörta och förderfva i Orienten? — Ridfrågen, jag upprepar det, på :samma gng ert förstånd och er känsla, och svaren om icke er och Frankrike tillhör det stora kallet att värna folkens sjelfständighet? (Högljudda bifallsrop.) Fr:nkrike har varit propagandist och eröfIrande; man hade rättfärdigat dess behörighet i begge hänseendena. (Sannt! Sannt!) Europa ville ej allenast qväfva vår frihet; men vågade sig äfven på vår säkerhet. Men nu äga vi ej längre samma skäl till klander; någon ny sammangaddning i Pilnitz har icke bildat sig emot 48530 års revolution. Om man i dag erbjöde universalmonarkien åt Frankrike, så skulle åtminstone icke jag godkänna mottagandet deraf. Alltså: ingen propaganda mer, inga eröfringar! Men upplyst hägn åt friheten, kraftfullt loch beslutsamt hägn åt folkens oberoende! (Mycket bra!) — Om en upplyst furste vill förläna frihet åt sitt folk, så måste han uppmuntras på denna bana. Ville man hädanefter framställa I Frankrike i sinnebild, så borde denna bild hålla len bok framför sina ögon och ett svärd i sin hand: i boken skulle menniskans rättigheter vara inskrifna, och på svärdets klinga borde stå alt läsa namnen Zäricb, Austerlitz, Friedland. (Högzljudt bifall.) i Bör man kanske, t. ex., föra krig mot dem, som i närvarande ögonblick hota Schweiz? Nej; sådant vore oförlåtligt. Men sämja kan man önska, och detta bör man vilja. Förbund deremot är otänkbart med de makter, som önska allt hvad j afskyn; sådena förbunrd skulle brytas vid första tillfälle, genom ett ofrivilligt uppror i er själ! (Rörelse.) — Hvar i ———,-— — — ———— OL uveeeewd