Aftonbladet – 23 februari 1847, sida 3

Försynens beslut! Brukspatron Werner stonnade qvar bland de lefvande. Han kastade sig imedlertid, som mången god, fastän svag karakter, in på den genaste vägen att bringa en stor, en för lifvet ingripande passion i glömska: han egnade. sig åt små, obetydliga, flyktiga, lättsinniga passioner, förströelsepassioner, som mördade tiden och minnet. Han förgaf sorgen med. gift ur utsväfningens bägare. Men mången gång återvände dock ångrande hans tanke till den heliga, kyska bilden af hans första kärlek; genom dimmorna af förflutna tider skymtade Marie Louises ljufva, leende gestalt i-hela förtrollningen af sitt fordna välde; med böner om tillgift brunno då Werners läppar på den blodbefläckade brudslöjan, enda minnet af en hädaänsväfvad engel, af en sjuttonårig qvinna, som gaf sitt lif till vedermäle af sin kärlek.-Men han fullgjorde denna penitens inom stängda dörrar, bakom nedhissade rullgardiner, i det innersta af sina rum: Han skulle blygts, om någon öfverraskathonom; offrande åt minnet af. sin ungdomskärlek, åt den. kärlek, som tio sedandess förflutna är, ef:er vanliga menskliga beräkningar, bort göra till stoft och aska. Jag måste slåss med den der galne fantasten, yttrade Lejonhjerta till Rutersvärd, sedan den första förvirringen något lagt sig i bröllopshuset, annars skrattar man mig upp i synen.p Hafva således de två, tre timmar du varit gift redan gjort dig till nog. mycket äkta man, att:du nödvändigt måste företaga dig dumheter? För tusan, Werner önskar icke bättre,