Aftonbladet – 23 februari 1847, sida 2

liga, korta månader drimt som sin, och hvil ken nu för evigt var en annans. På en handsbredds afstånd från hvarandra slogo tvenne hier tan förenade genom allt hvad den. ömmaste kärlek har ljuft och bindande, åtskiljda genom allt hvad guddomlig och mensklig lag har heligt. Deras blickar sjönko i hvarandra, deras suckar förmäldes i den korta rymd, som skiljde dem. . I.denna minut, öfverrågad af på en gång lidande och sällhet, flög en. plötslig tanke genom Werners hufvud: ,att sända till himlen denna engel, så ren, så ljuf, så tjusande, innan barbariet af ett lagligt våld, innan lidandet ännu härjat den späda blomman, ha! det vore ännu kärlek!Det vore ljuft alt upphämta hennes sista suck och veta, att den tillhörde mig, att på. hennes bleknade läppar med en stilla kyss trycka in-eglet af en evig trohet. Jordens kalla sköte är henne cn bättre, lugnaregraf, än Lejonbjertas hårda, islupna famn. Mången: her med strida tårar, med böjda knär, med knäppta händer -bedt om lifvet ör sin själs mutvalda. Jag ber om döden för min!n , ; All könskärlek är i någon mån egoistisk. Det är endast moderskärleken, som i detta hänseende står ren och fläckfri — uppoffring utan tanke på v.dergällning, fullkomlig sjelfförsakelse, pelikanen, som föder sina ungar med sitt blod! ; Det vackra paret valsade länge, utan alt ytra ett ord. De hade uppdragit åt blickarne ) Vi tro oss icke behöfva anmärka att friherrinnan Strålkrona är ett undantag: från denädla, höga typen af en mor, i detta ords egentliga bemärkelse.