Aftonbladet – 23 februari 1847, sida 2

att göra läpparnes tienst. Slutligen hviskade Werner, i det hans fingrar nästan krampaktigt slöto. sig om den lilla hand han slöt i sin: Denna vals, Marie Louise! är en olycklig kärleks sista afsked på jorden., Ack! Werner! att få dö i denna valsen, dö i dina armar! dö innan... En lätt rodnad färgade den unga grefvinnans kinder och hennes blick sänkte sig mot jorden. Med stormvindens hastighet och lätthet ilade Werner och hans dam genom salen. Endast otydligt framskymtade för dem de täta flockar af åskådare, som grupperat sig längs väggarne, Dem tycktes, som om hela rummet, möblerna, ljuskronorna följde deras ringlande, allt mera brådstörtade rörelser, hvilkas blotta åsyn nästan ingaf svindel. Men med en styrka, som. föreföll framtrollad genom någon slags galvanism, orubbligt säker på hvarje steg, rak, som en krigare i ledet, förde Werner sin förlorade brud i ständigt nya hvarf, utan att ett. ögonblck hämta andan, utan att egna en tanka åt de krigståer.des häpenhet och Bestörtnigig, hvilken redan började uttala sig i.klara ord öfver det pindecenta af en dylik vals. I denna minut af svindel och cexaltation föresväfvade honom endast ett halldunkelt begrepp,2att, isamma ögovblick han icke mera fasthöll grefvinnan Lejonbjerta i sina armar, skulle han ohjelpligt sjunka i ett oerhördt djup af förtviflan och ;lände. Friherrinnan Strålkrona uppehöll sig för tillället i ett annat rum. Ingen af de närvarande ansåg sig uppfordrad eller berättigad att träda emellan de båda älskande, i deras nog vildsinta lans. Kanske unnade dem också en eller an