Aftonbladet – 23 februari 1847, sida 1

stren, tårarne, som fallit på din fästmös kinder. Du måste ha varit en utomordentligt älskvärd sästman, ty under suckar och gråt vänder fröken Strålkrona ryggen åt sin fästmö-tid. Hon var oskäligt fuktig under ögonlocken, då jag nyss hade den äran att lysa packet, vid hennes beskådande. Ett fruntimmer fäller på sin brölloppsdag aldrig annat än glädjetårar. Ditt ofta upprepade användande i egenskap af marskalk borde längesedan ha bibringat dig denna erfarenhet. Men med vanligt ungkarls-lättsinne har du förbisett en så vigtig omständighet. Nå! är det sannt, hvad jag hörde nämnas i förmiddags, att Silfversporre. sålt sina fuxar till spanska ministern ?, Du är, fördömme mig, hästkarl ända in i brudstolen., Och nu diskuterades temligen vidlyftigt om de. ifrågavarande hästarnes fel och dygder, intilldess en framför huset stadnande vagn erinrade marskalkarne om sin skyldighet att emottaga de ankommande. Farväl! Jag skall skaffa en mjuk kudde framför högra kullerstolen, knäfall är annars ett förderf för giktpatienter,, yttrade Rutersvärd till Lejonhjerta. Bed himlen, fortfor han, vänd till Kopparhjelm, att du måtte kunna vara så ämabel, som vederbör, mot alla vördnadsvärda käringar, som jag lemnar åt dig att konvoyera in i förmaken. Och nu fort till verketi Friberrinnan Strålkrona, som gerna i ett eller annat hänseende skiljde sig från de vanliga brukens stråkväg (kanske var det af ren motsägelseanda; kanske också af begär att väcka uppseende) hade fått i sitt hufvud en plan att med sin dotters bröllopps-ceremoni omedelbart: förena en lysande bal, att låta de förklingande ljuden af välsignelsen öfver de begge nygifta efterträdas af den musik, som kallade dem till