Aftonbladet – 23 februari 1847, sida 1

lugn, leende, lekande med fjädrarne i sin plymagerade hatt. Den ena tycktes i den frasande pragten af sin brudskrud vila gömma sig undan församlingens blickar; den andre utmanade, med sin stolta, säkra hållning, de närvarandes uppmärksamhet. Då fröken Strålkrona inom några minuter grefvinna Lejonhjerta, intog platsen bredvid sin blifvande make, skakade henne en märkbar rysning. Hon skulle gerna om hon mäktat, velat utbyta brud-altaret mo döds-sängen. Hon kände, att hon i detta ögon: blick vände ryggen åt all livets lycka. Oc ändå fanns i denna lysande, parerade, vällukt doftande, anspråksfulla samling, mera än en väl snörd, välboren, välvillig fröken, som afundade: den vackra bruden hennes öde. Afunden har liksom alla låga lidelser, felet att ej sällan misstaga sig på person. Di presten tillsporde fröken Strålkrona om hon ville hafva grefve Lejonhjerta till sin äkta man och älska honom i lust och nöd, riktade hon en ling, en bönfallande blick på sin mor Med en sådan blick tigger den besegrade på valplatsen om sitt lif. En dylik blick smälte hatets pansar och. öfvervinner segraren, som svurit att kräfva hämd för fallna bröder. Mer friherrinnan Strålkrona svarade På sin dotter: bedjande -ögonkast med en ogillande skakning på hufvudet, med en spotsk dragning på läp parne. Det lyste icke en stråle af förbarmande, icke en gnista af medömkan i den kall blick, hvarmed friherrinnan mötte sin likbleka skälfvande dotter. Offret böjde undergifvet sit hufvud; något ljud kunde hon icke afpressa sins blodlösa läppar. Förfärliga offer-ceremoni, oft: nog upprepad, fastän gömd för ver!den bakon familjelifvets slöjor! Gräsliga autodafe, då all ett hjertas käraste förhoppningar, ljufvaste kän slor, ömmaste sympathier brännas till aska un der straff-domen af en inqvisition, som ursprung ligen bär det milda namnet af föräldra-makt