Aftonbladet – 23 februari 1847, sida 1

första platsen i angläsen. Förgäfves hade åtskilliga damer, med hvilka friherrinnan rådfört sig i detta hänseende, öppet förklarat deras obenägenhet för en dylik innovation. Friherrinnan hade envist framhärdat i sin föresats, deruti ensamt understödd af Rutersvärd, som tyckte, att brölloppet dymedelst skulle fullständigt göra skäl för sin karakter af glädje-fest. De begge nygiltar, tillade han, pblifva dessutom under hvimlet af en bal, mindre bemärkta, och kunna således desto mera ostörda få öfverlemna sig åt sina ljufva svärmerier, åt tankarna på: sin vunna lycka. Friherrinnan besvarade, med en liten grimas, detta Rutersvärds för riktigheten af hennes åsigt fyndigt anförda skäl: verldsdamer tala någon gång i grimaser, hvilka öfverhufvud icke äro några hieroglyfer för ett vanligt, sundt menniskoförstånd. Samlingen hade ändtligen hunnit försiggå. Panascher svajade, turbaner rörde sig längs de fullsatta sofforna. Herrarne betraktade betänksamt. de redan framställda tvenne kullerstolarne, som dock skola symbolisera förening, de begge rikt sirade dynorna, som inom hvar sitt område särskilja de begge makarnes knäfall inför Gud. En och annan herre ruskade, under dessa betraktelser, betänksamt på hufvudet. Man förmodade att det var någon gift man. Presten framträdde med kyrkohandbok och näsduk. Hvarföre är näsduken eller, såsom den ifven nämnes, handklädet de presterliga förrältningarnes oskiljaktiga följeslagare? Icke vinner den officierande härigenom i hållning och värdighet. Icke kan rimligen i näsduken inneattas någon högre symbol, På sin höjd lärer den kunna betraktas såsom föregående signaltecken till ett pathetiskt föredrag, det der framkallar spyftningar och afpressar tårar. Samtidigt, men från olika dörrar, utträdde brud och brudgam i salen, den ena blek, försråten, nära att sjunka i vanmakt, den andre