Aftonbladet – 22 februari 1847, sida 3

es ST NA TR OST Författaren till den ofvan åberopade artikeln i Aftonbladet för den 16 sist. December. —— EE —— Till Red. af Aftonbladet! Den 49 Febr. 1847 sutto någre personer i fönstret af ett vid Munkbron beläget hus, blickande u!åt Mälarens snöbetäckta yta. Sjelfva den lilla kanalen emellan Riddarholmen och Munkbron var, med undantag blott af en liten fläck, isbelupen. Just på denna lilla fläck riktas allas blickar under timandet af följande tilldragelss. Här synes det svarta hufvudet af en lefvand: varelse, som, oroligt blickande omkring sig, åt alla sidor försöker att uppkomma på isen. Det är en stackars pudel, som tyckes nära att med lifvet få plikta för sin djerfhet alt trotsa den falska Ran. Han har länge arbetat och synes alltmer afmattad. Flere törbivandrande personer stadna och se med ömkan det arma djuret. Något sätt att frälsa detsamma synes knappast möjligt. — Dock — en ruggig åkar-filosof vet sättet. Utan fruktan ned(Insändt:) går han på isen — den bär honom — han går närmare — ännu närmare, ända ut till iskanten. Aj! — den brister. Nu drunknar han. — Nej! Han synes åter. Akaren och hunden arbeta nu båda i vattubrynet att uppkomma på isen, men förgäfves. Isen ärför slipprig. Slutligen anländer en person med en lång planka, som från land räckes den uttröttade åkaren. Han fattar uti plankan och lyckas uppkomma på iskanten, men dit lyckligen uppkommer, förgäter han icke den ännu ej räddade kamraten. Liggande på iskanten, med ena banden gripande i räddningsplankan, utsträcker han den andra emot den arme hunden och lyckas att gripa honom i nacken samt uppdraga honom på isen. Nu äro båda räddade! Uppkommen på land, tager åkaren, derpå undre man ej! försigtgtvis halsbandet af hunden, och ägaren till denne lärer visserligen icke underlåta att frikostigt gälda hundens räddning. — I åkarens handling ligger dock något,som icke kan efter penningens måttstock uppskattas. Under den ruggiga åkardrägten klappar ett hjerta, varmt, ej blott för menniskan, utan ock för djuret. Att Varsna sådant är vederqvickande. Insändaren har derföre ej dragit i betänkande att låta den komma till allmänhetens kunskap. Då insändaren, efter tt par timmar, passerade Munkbron och efterfrågade namnet på den åkaren, som hade räddat hunden, erhöll han till svar: Åh, det är en toker di kallar för Bellman, som är i tjenst hos Ericsson, han sitter der nere på krogen och är så våt så det dryper åf en. Tack, min kära Bellman, för din vackra handling! Ditt yttre är väl ej så vackert som ditt bjerta, men — ,det ska väl så varar — sade Kolmodin.