Aftonbladet – 22 februari 1847, sida 2

AA MMM Min lilla Marie Louise! du var nära att kosta mig lifvet, då du föddes. I trenne veckor sväfvade jag, vid din vagga, mellan lif och död. Din bild fyllde mina feberfantasier ; mina mellanstunder af sans egnades åt omsorger för dig... Du hade en svag, sjuklig barndom; jag skyddade dig: för hvarje vindflägt; jag värmde dina kalla, små fötter vid mitt sköte. Mitt eget örongott var din bädd. Jag räknade minuterna af nattens tröga timmar efter ljudet af dina andedrag, Man hade förespått dig, att, som rosen, snart vissna på din stengel; du var för svag att lefva i Nordens kalla, isiga klimat. Hvarje din födelsedag var mig. en triumfdag. Jag hade ju då i långa tolf månader segerrikt kämpat med döden om mitt barn. Du blef stor. Andtligen blommade helsans rosor På dina kinder. Mitt tunga värf var fyldt. Jag hade för andra gången skänkt dig lifvet. Till ersättning för sjutton års sjelfuppoffring och försakelser, för långa vakor och bittra tårar, ber jag dig, älskade Marie Louise, min egen själs barn, om en enda återtjenst! Skänk Lejonhjerta din band! Först när jag, välsignande, lagt min hand på edra hufvuden, kan jag vara fullt trygg för din framtid, kan jag, om vår Herre skulle kalla mig, med lätt hjerta åtlyda hans kallelse. Icke sannt, Marie Louise! du nekar icke din stackars mor denna ehda bön? Ack, mamma! bringa mig icke till det ytterstal Det är omöjligt! jag kan ickel ropade det arma offret och vred, i förtviflan, sina händer. Marie Louise! Jag har användt alla öfver. talandets, alla bönens medel. Jag har icke lem