Aftonbladet – 22 februari 1847, sida 2

der. Du skulle från fönsterna af din syperba våning — syperba våningar äro den borgerliga högfärdens käpphästar — sett Julie L., Ulla M., Adelaide N., alla mindre förmögna, mindre vackra, mindre välbördiga, än du, i jägarbehängda ekipager fara upp till slottet, till en hofbal, för att der kanske dansa med furstar, medan du, ur dina öde, tomma salonger, med en afundens, en saknadens tår följde skenet från de snabba, framrullande vagnarnes lyktor. Och du skulle bittert begråta den olyckliga förvillelse, som, för ruset af en kort smekmånad, skänkte dig ett helt lifs obelåtenhet och ånger. Du skulle, möjligen på din mors döda mull, egna henne den rättvisan, att hon menat väl. att hennes menniskoerfarenhet icke bedragit henne, då hon, med godt samvete, men svidande hjerta, ställde sig emellan sin enda dotter och hennes förflugna, barnsliga tycke för en henne underordnad person, för en man, som hade varit intet utan den -fortyn, som en välvillig slump kastat i hans händer., Ack, mamma! det är sannt, att slumpen gjort mera för Lejonhjerta, än för Werner. Den har gifvit den förre icke allenast rikedom, utan äfven börd. M:n är det slumpens gåfvor, som här skola fälla utslaget? Jag älskar Werner och.. . Älskar! mitt barn! älska är intet skäl; det är endast en känsla! Man har sett kärlek vara en bisak vid många giftermål, som ändå blifvit lyckliga. Betrakta ditt tycke för Werner som om det aldrig hade varit! Anse det som en barndomsdröm, ur hvilken du vaknat. Det är mig omöjligt, mammal yttrade fröken lågt, men bestämdt.