Aftonbladet – 22 februari 1847, sida 1

MMMM det mot ett af jerngallren, liksom ville hon med denna kyliga beröring svalka glöden a sina brännande kinder. Hennes slöja, som än: nu aldrig egt en ond tanke, en låg känsla atl beslöja, bade halkat ned från hufvudet till axlarne och lemnade öppet åt atonrodnaden att, täflande, spegla sitt guld i hennes lockars. En jasmin strödde sina blyga, hvita blommor för hennes fötter, men hon märkte ej denna ofrivilliga hyllning. Hennes vackra ögon spejade oafvändt utit parken. Efter några minuters förlopp framträdde Werner ur parkens täta löfverk. Endast jerngallret ålskiljde nu dessa begge varelser, af innerliga: sympatier dragna intill hvarandra, så rika på helsa och ungdom, På Personligt behag och jordiska egodelar, begge slösande utrustade af naturen och lyckan, men med ett oöfverstigligt hinder af rost mellan deras klappande hbjertan, deras sträckta armar — Med all deras brinnande kärlek, med: alla deras eder om evig trohet — för evigt skiljda! Marie Louise räckte genom gallret handen till sin älskare. Han höljde den med sina kyssar. Den första blick hen rigtade på Werner, sade henne, att han var upprörd, att hans hjerta slog oemnare, än vanligt. En qvinna förstår sig på den älskades anletsdrag, som en gamnial sjöman förstår sig på hafvet. Min Gud! Edvard! hvad du ser förstörd at, hviskade Marie Louise och blickade ängsligt in i den älskades öga, under hvilket drog sig en mörk rand, sådan som endast lidandet eller utsväfningen ditpenslar. Jag har lefvat mycket på dessa få dagar, som vi icke sett hvarandra. Min vaka har varit en ängslig dröm om dig och den olycka, som hotar oss. Min sömn har icke varit hvila, knappt glömska. Vistas ännu Lejonhjerta fortfarande på Riddersborg? Förföljer han dig alltjemt med sina giftermålsanbud?