Aftonbladet – 22 februari 1847, sida 1

s:e af sin mors jernsinne, af detta vildsinta lynne, som blott en älskare eller fan sjelf kan tygla! Hon. blir böjlig, som en vida! Med förståndig behandling rullar man henne kring lillfingret. Det kan verkligen vara något att tänka på. Ett vackert namn, en vacker förmögenhet och en vacker flicka! Vi taga oss friheten vägleda våra läsare till en af friherrinnan Stålkronas egendomar i grannskapet af Stockholm. Werner har redan friat och fått ett oåterkalleligt Nej, huru strida också den unga frökens tårar runnit, huru hårdt-hon också, i heta böner, slagit armarna om sin mors hals, och qväfd af gråt legat för henne knäböjd i stoftet. — Friherrinnan hade stängt sin dörr för Werners vidare besök. Hvem vågar likväl kasta första stenen på de begge älskande, i fall de försökt att i hemlighet råkas — i fall de, uti en vittneslös stund, darrande af fruktan att upptäckas, utbytt en blick, en hviskning, en blomma — i fall de, under de lyckliga minuterna af ett förstulet samtal, djerfts midt i sin olycka, bygga ömma, ljufva förhoppningar, glänsande, praktfulla luftslott på den flygsand, som kallas framtiden? En vacker sommarafton — solen purprade just med sina sista strålar de höga; majestätiska ekarne, som, en gång planterade i skygd af det gamla slotte:s murar, nu mera hunnit vexa långt förbi dem — stod fröken Marie Louise vid en präktig, jerngallrad port, som från trädgården vid Riddersborg ledde ut i parken, men hvars tunga, massiva hänglås, dertill friherrinnan sjelf förvsrade nyckeln, buttert stängde hyarje möjlighet till utflygt i en friare, sjelfständigare natur, än den sakkunnigt ansade, planterade, klippta och skurna, som trädgården med dess häckar, rabatter och bersåer kunde erbjuda. Blickande utåt parken stod fröken försjunken i tankar och hvilade det vicka hufvu