Aftonbladet – 20 februari 1847, sida 3

AVIS SMB IS? BB TIVUBATYV ME FJ än genast. Efter bestraffningen tillbragte gossen ännu en timma i skolan och deltog derunder med sina kamrater i annan Jäsning, utan att jag eller, såvidt mig veterligt kunnat blifva, någon af hans kamrater derunder förmärkt någon blodspouning eller något ovanligt hos gossen, hyilken i annat fall och efter det inom klassen vanliga förhållandet utan tvifvel blifvit för mig anmärkt om det varit möjligt att sådant undfallit mig sjelf. Det har under samtal efteråt blifvit upplyst, att fru Fröberger,-oaktadt gossen hela Lördagseftermiddagen var hemma hos sin mor, ej ens vetat om att gossen på förmiddagen erhållit aga i skolan, förrän Söndagsförmiddagen, då hr major v. Heland, som äfven har en son i 2:dra klassen af Maria skola, hos henne ine funnit sig och omtalat att gossen blifvit agad; ett förhållande, som torde få anses rent af omöjligt, om den tilltalade agan haft de svåra påföljder, som i klagoskriften uppgifvas. Påföljande Måndag infann sig fru Fröberger, jemte hr major v. Heland och gossers fordna enskildte lärare kr Martin, hos skolans rektor, och dervid tillkallad, förklarade jag öppet, att gossen erhållit aga såsom jag i det föregående uppgifvit och af sådan anledning; ingenting vidare hade jag att erkänna eller har jag kunnat erkänna. Vid den redan då af mina anklagare öfverdrifna och i vissa delar rentaf sanningslösa skildringen af händelsens detaljer, betygade jag min innerliga önskan, att de sjelfva måtte hafva varit vittne till händelsen, i hvilket fall jag var öfvertygad, att de aldrig skulle hafva velat göra mig sådane beskyllningar. Först vid detta tillfälle hörde jag den uppgiften, att gossen skulle hafra cepottat blod, såsom det då hette, och det till följe af den undergångna bestraffningen. Denna oförmodade urderrättelse väckte hos mig stora bekymmer, såsom jag ock för fru Fröberger öppet betygade, både då och vid tvenne besök, dem jag kort efter händelsen gjorde hos fru Fröberger, för att underrätta mig cm gossens tillstånd. Vid det sednare besöket, då gossen sjelf var hemma, erhöll jag af honom i hans mors närvaro den förklaringen, att den omtalade blodspottningen varit högst obetydlig; och fru Fröberger vet sjelf, att sannfärdigheten är en egenskap, som vi gemensamt tillerkännt gössen, oberoende af hans öfriga fel. Då gossen en vecka derefter kom still skolan, för att afhemta sina böcker, sedan fru Fröberger beslutat ej vidare låta honom der fortsätta sina studier, tillspoerde jag honom i hr rektor Fryckstedts närvaro om samma sak, och fick det svar, att ingen slags blodspottning vidare förekommit, en uppgift, hvilken fru Fröberger sjelf bestyrkt vid ett ännu sednare besök hos henne. Då mina i början rätt svåra bekymmer i detta hänseende derigenom blifvit lugnade, äfvensom genom kännedom derom, att gossen obehindradt begagnade undervisningen i en privat skola, var det i sannirg oväntadt, att se fru Fröbergers första uppgift om blodspottningen i anklagelseskriften stegrad till den rysliga målningen, att blod frustade ur gossens mun, då han uppstod från bestraffningen, ett påstående af så oändligt mycket svårare beskaffenhet, än det fru Fröberger i den första ifvern, hvilken något kunde förklaras af den för henne gjorda öfverdrifna skildringen af händelsen, ens försökte göra. Då fru Fröberger i den skrift, genom hvilken hon funnit för godt att draga denna sak inför Kgl. direktionen så långt efter händelsen, och sedan jag från fru Fröbergers första ombud fått emottaga åtskilliga antydningar att med hvad medel som helst söka nedtysta saken, kunnat tillåta sig en så sanningslös och fullkomligt ogrupdad uppgift i det hufvudsakligaste, torde detta prof på fru Fröbergers sonningskärlek vara nog att fritaga mig från behofvet att inför Kgl. direktionen påpeka de öfverdrifter, hvarmed skildringen af händelsens detaljer i hennes skrift i öfrigt blifvit utstyrd. Beskyllningen, att mitt handlingssätt skulle hafva härrört af ,ilska, agg emot gossen eller något dermed beslägtadt, har jag med mitt samvetes vittnesbörd lugnt kunnat afvisa; och jag beklagar att fru Fröberger, ehuru sjelf mor, ej kunnat fatta att aga, äfven den allvarsammare, kan och bör användas af välmening mot den agade. Det vore illa för mig, om jag ej kunnat åberopa en sådan bevekelsegrund, och illa för skolan, om ej denna åsigt delades af samtlige dess lärare. Om jag vidtagit den utan tyifvel lugnare och beqvämare utyägen, att gifva fru Fröbergers son förlorad såsom lärjunge, så hade jag säkerligen ej blifvit föremål för sådane beskyllningar, som nu blifvit mot mig riktade, ja, måhända undgått alla anmärkningar från fru Fröbergers sida; men huruvida ett sådant förhållande skulle hafva vittnat om mera verklig välmening, lemnar jag åt fru Fröberger att bedöma. Genast efter det saken blifvit hos rektor öfverklagad,; höll hr rektor Fryckstedt jemte hr magi-. ster Hallström, på min begäran och i min frånvaro en undersökning i min klass, för att utröna händelsens verkliga beskaffenhet. Jag får till stöd för mina i det föregående gjorda uppgifter åberopa hr rektor Fryckstedts om denna undersökning nu tillika afgifna berättelse, hvaraf äfven inhemtas, att, med undantag af Fröberger, blett en enda annan gosse bland inalles 26 lärjungar, och det en enda gång erhållit af. mig någon allvarsammare aga under loppet af sistförflutne termin. Jag får derjemte nämna, att under; min närmast. föregående tjenstgöringstid vid skolan, på hela det år, då jag hade Kongl. direktionens förordnande att bestrida rektorstjensten vid skolan, jag ej behöft använda eller användt nåBon aga, hvarken inom den då af mig omhänder hafda klass, eller i egenskap af vice rektor inom någon af de andra klasserna. — Den i fru Fröberers skrift omförmälde tjoekare, rottihg, hvermed Aug. Wilh. Fröberger blifvit aged, finnes i hr rekor Fryckstedts förvar, som kan intyga huru föga ru Fröbergers beskrifning öfverensstämmer med dess: rerkliga beskaffenhet. Stockholm d. 2 Jan. 4847.1 P. Av: Zweigbergk. Gossen Aug. Wilh. Fröberger, som i underteckads klass tillbragt 3:ne läseterminer, her under lenna tid gjort sig känd genom högsta grad aflättja, ittsinnighet och ckynnighet emot kamrater. Också ar han hvarje termin haft till sedebetyg C, eller jet sämsta som tilldelats någon af hans kamrater j lassen, hvilket äfven föranledde professor Enberg tt vid en examen offentligen gifva honom förebråIser.. Af mina enskilda anteckningar synes derpmte; alt ån af ft icke blott ofta varad, utan äfven agad. Också vä jag ans vistande i klassen xså besvärades jag under