Aftonbladet – 20 februari 1847, sida 2

larne, och använder i sådant fall än Dudevant, än Sue, än Balzac, allt efter som de falla mig i händerna.n Protokollssekreteraren Rutersvärd var verkligen icke så litet beläst, men det hörde till hans antagna roll af dof liknöjdhet, att affektera den mest afzjorda afsmak för litterär verksamhet. Nå! åt hvem af de tre ger ni priset, innan ni somnar om qvällarne?, Icke åt Sue, ty man orkar aldrig att följa honom till slutet af en roman. Man blir liggande uttröttad på halfva vägen. Möjligen åt Balzac, emedan han låter sina fruntimmer bibehålla sig så väl och så länge. Troligen åt Dudevant, ty hon vet att värdera männerna. Alskaren är alltid kung i hennes romaåner. Under detta samtal emellan friherrinnan Strålkronas väninna och Rutersvärd, hade friherrinnan och Lejonbjerta temligen uppmärksamt observerat de båda älskande, som nu mera närmat sig hvarandra och talade öfver väder och vind, medan deras ögon förde ett högre, ljufvare språk, medan deras tankar möttes i helt andra regioner, än i de hvardagliga betraktelserna ötver uppehåll eller nederbörd, kyla eller värma. Det lilla hjertat är bortgifvet,, yttrade Lejonhjerta leende till friherrinnan; de unga tu äro begge förtjuste öfver öronen. Till föga heder för mig, som uppfostrat henne, genmälte friherrinnan, måste jag medge, att min stackars Marie Louise icke har ringaste förmåga att kachera sig. Hon betraktar brukspatronen med en förtjusning, som jag knappt skulle skänka åt hans bruk, äfven om jag visste, att de vore mina egna. Men denna kärlek är ett par barns lek, som ännu begge stå på tröskeln af det verkliga lifvet. Och ändå skulle de begge tillsamman utgöra ett rätt vackert brudpar. Medge mig det, Aurorels