Aftonbladet – 20 februari 1847, sida 2

Vi skola icke tala om omöjligheter, min bä;ta Lejonbjerta! Tycke är ett, bröllop ett annat! Huru minga ha icke svurit hvarandra evig trohet, som sedermera råkats, utan att helsa på hvarandra, utan att ens tillåta blickarne att mötas? En ättling af Strålkronska familjen skall icke ikläda sig den borgerliga gestalten af fru Werner, för att sedermera på nåder och af artighet bära den halft bestridda titeln af friherrinna. Jag är skyldig min salig man, der han hvilar i sin graf — jag är skyldig min slägts anor, att icke tillåta en sådan mesallians, Helst skulle :z vilja lägga min lotters framtid i händerna på någon stadgad, medelålders man, hennes je. like i börd, hvars. passioner redan hunnit sätta sig, hvars ungdoms-illus.oner redan förbleknat, en man af allvar och anseende, som kunde mot den un5a, oerfarna, fylla både en faders och en maes pligter, på en gång leda henne och göra ienne lycklig. Teckningen af ditt ideal för. en äkta man är alldeles för personlig, min goda Aurore! Du menar bestämdt mig) — inföll Lejonhjerta le— ende. Nå väll om så vore förhållandet, om jag: ansåg det vara tid att du tänkte på dina pligter mot det ädla namn du ensam bär, om jag. erbjöd dig det bästa en mor har att erbjuda, sitt barn, ett godt, oskuldsfullt, täckt, till och med ganska förmöget barn — nå väl, Rutger! skulle du häri kunna se nigot annat, än ett nytt prof på min gamla vänskap. Min bästa Aurore! Ditt anbud är för godt, för älskvärdt, att icke i tacksammaste minne förväras: Vid tillfälle, då brukspatronen hunnit något blekna i din vackra dotters fantasier, vågar jag erinra dig om detta samtal. Grefven tryckte en kyss på friherrinnans hvita, rikt med ringar sirade hand. (Forts: följer.)