Aftonbladet – 20 februari 1847, sida 1

m-——LLILE er a m—— K— randen på hjertat och spörj dig sjelf, om du alltid kunnat besvara detta: hvarföre. Men: medge mig imedlertid, att Werner inger dig! antipathil, Åh! mera än antipathi, han inger mig ledsnad. Jag har aldrig kunnat fördraga den slags! manliga fägring, svettig, fet och rödblommig, hvaraf han utgör en representant! ; Ja! man vill till och med påstå — ett ironiskt leende beledsagade detta yttrande — att du varit nog romantisk att någon gång förvilla! dig bland bleka, månskenslysta ruiner. Grefve Lejonbjertan.. . Ah! se der nämner du någon, som jag skulle önska till make åt min dotter! En högbördad, rik, stadgad, ansedd man, stadd i fulla loppet af en lysande karrier! Ett öfverlägset hufvud och ett ättstort namn! För klok och för gammal att b-gå några eklatanta dårskaper! Ty hustrurna gråta dock bittrast öfver de förbiseenden, som falla verlden bjertast i ögonen!v En af dessa egna pantomimer, som någon gång spelas i umgängeslifvet, börjades nu emellan de båda damerna. Med ögon, som nästan af förvåning tycktes vilja falla ur hufvudet, betraktade det fruntimret, som först bragt grefve Lejonhjertas namn på tapeten, sin fullkomligt lugna väninna, hvilken, utan att det ringaste darra på handeny förde en tråd genom-synålsögat. Men tror du icke, att verlden skulle få åtskilligt att säga om ett sådant parti, och att dessutom din dotter.-Jag tycker mig ha funnit, att ILejonbjertas blickar icke sällan med välbehag, med intresse hvilat på Marie Louisen... i Det kan ju ba härledt sig ifrån gammal vänskap för hennes föräldrar, men om äfven verkligen Lejonbjerta vore så förtjust, som en man om fyratiofem år förmår bli, qWimporte, que 1e-cavalier soit de feu, quand la dame est