Aftonbladet – 18 februari 1847, sida 1

gång träffas, sluta de sig varmt till hvarandra, såsom fränder af samma slägt, fostrade vid samma härd. Ingen af dem bar knutit nya band, men ännu är åtminstone Percival ung, och Ardworth icke heller för gammal att kunna hoppas kärlekens lycka; dock har ingendera af dem klagat öfver enslighet eller tomhet. För den, som sträfvar till ett högre mål och för den som älskar, kan verlden väl hafva sorger, men aldrig enslighet. Med de underordnade personer, som uppträda i denna historia, är ieke skäl att sysselsätta sig. Vi veta, alt ehuru stor den goda pastorns sorg än var öfver Helenas död, betraktade han den hlott såsom en glädje mer i bimmelen. I sin enkla gudsfruktan beväpnade han sig med denna enda sublima filosofi: regnbågen, som bildar sig i töcknen och skurarna, är endast löftet om befrielse från en nysyndaflod. Vi må nöjas med att veta, det Mivers äro sig lika, ehuru rörelsen går framåt och inbringar rikedom utan bildning, samt att en riktig instinkt af menskliga pligtens bud, alstrar barmhertiga känslor, fastän med bibehållandet af ett groft språk. i Vi kunna ock vara öfvertygade, att den stackars enkan, som uppfostrat Lucretias son, erböll af Percival sitt underhåll till döddagar. Men vi behöfve icke ledsaga den brottsliga Martha eller den illfundige, lastbare Grabman till deras slutliga mål, hospitalet eller häktet, ränstenen eller -galgen. Rörande den andre Ardworth må vårt slutord vara mindre kort. Vi sågo honom först i hans förhoppningsfulla, ädla ungdom; med högre grundsatser och klarare insigt af ärans föreskrifter, än William Mainwaring. Vi hafve dernäst sett honom såsom en slösare och en flykting, med förderfvade grundsatser och fördunklad ära. Han framställer ett icke ovanligt exempel på det förderf, hvilket alstras af denna