a BLANDADE ÄMNEN: 2 JB (Irisändt.) FORSONINGEN. j Från himlafästets azurblåa rymåer Göt gyllne solen. sina milda strålar På jorden ned, som i sin högtidsskrud Af gräs och blomsterkransar skönt låg smyckad, Och drack begärligt af den ljufva näring, Som ymnigt skänktes från naturens hjerta; Och fröjdades åt skenet ifrån höjden; Som barnet Jer invid sin moders bröst. Från trädens krohor hördes fåglars qvitter, Och djuren sprungo glade ikring fälten; Och allt var lif, och glädje, och förtjusning. Från -hela skapelsen det liksom klingar Ett. enda samljud till ett glädjeoffer Åt Honom, som i himlars himmel thronar, Och skådar ned uppå naturens fröjd. — När så af tjusning allt i lifvet gladdes, Då gick en yngling fråm med sorg i hbjertat; Hans själ var mörk och kall; fatt ljuset brann Med himmelsk eld kring Altets vida rymder, Och spridde Nf och glädje öfver verlden: Han var dock säll en gång i lifvets sköte, Och andades förtjusning blott och kärlek. Hvad hår så grymt förstört hans lyckas dröm? Dock tyst; — ban talar, ur det brustna-bjertat Gå ljud af Ffemod, klägande och ömma, söm tyckas störa all haturens fröjd: — Nu andas hela lifvet endast glädje; —